Vetenskapsfilosofisk ordlista

Jaha! Nu har ytterligare en deadline missats p. g. a. sjukdom. Det är för tråkigt att det blir så här. Men så snart krafterna har samlats igen så skall jag sätta högsta fart med att bli klar med uppgiften. För att visa att jag trots allt har lärt mig lite av den här delkursen så skall jag dela med mig av en ordlista som jag har petat ihop. Jag skrev den för att det var så mycket begrepp och ord som jag ville hålla isär. Dessutom kan det vara bra att kunna slänga iväg ett ord och låta som att man kan någonting vid en finare middag.

Här kommer de:

Aktiv/passiv – enligt Hannah Arendt är människan antingen passiv eller aktiv. Det sker genom tal och handlande.

Anomali – en avvikelse från det normala. Anomali kan inom vetenskapsteorin ses som ett faktum som strider mot ett paradigm, det vill säga strider mot en allmänt accepterad teori eller världsuppfattning. Att ändra på teorin för att ta bort en anomali som inte passar in är inte alltid möjligt utan att det leder till att nya anomalier uppstår. För att lösa en anomali kan det därför krävas en grundläggande omstrukturering av de befintliga teorierna.

Antirealism – Moralisk antirealism, metaetik term som innebär att man förnekar att det finns reellt existerande moraliska egenskaper.

Bios politikos – tillverkning, arbete och handlande (SvD). Idealtyperna för människorna är (Arendt, 1998, s. 51 – 54):

• Homo faber – Den redskapstillverkande människan.
• Animal laborans – Den fysiskt arbetande människan.
• Bios politikos – En politisk och social människa, som har med handlande (praxis) och samtalande (lexis) att göra.

(SvD) Det politiska är för Arendt nära förknippat med polis, det vill säga den antika stadsstaten. Där fanns, menar hon, förutsättningar för genuin frihet och det goda livet. Trots dess många inskränkningar framstår den atenska stadsstaten som ett levande politiskt ideal för Arendt. I själva verket hyser hon en djup skepsis mot den samtida politiken och anser att den egentliga politiken har gått förlorad. Kort sagt har både politiken och offentligheten förfallit. Byråkratin har blivit allt mer dominerande, och torget, agora, som ursprungligen var en politisk arena, har för länge sedan blivit en ekonomisk angelägenhet.

Common sense – Teoribildningen blir något som vänder upp och ner på människans sunda förnuft (common sense). Den förnuftiga människan har inte världen gemensam, enligt Arendt, utan det är strukturen för det förnuftiga tänkandet som genomsyrar människans gemensamma common sense. Förnuftet används för att människan skall använda det till att göra slutledningar, induktion eller deduktion (Arendt, 1998, s. 373). Oftast används dessa begrepp tillsammans med falsifikation (Chalmers, 2003, s. 68). Strukturerna är likadana, men graden av förnuft varierar (räkenskaper med konsekvenser) (Arendt, 1998, s. 374).

Deduktion – härleda slutsatser från premisser, ex. 1. Alla människor är dödliga, 2. Sokrates är en människa, slutsats: Sokrates kan dö

Epistemologi – (kunskapsteori) läran om kunskap.

Etik – Kan kallas moralfilosofi. Det är en sedelära. Den tar upp hur individen ska bete sig och förhållningsregler; ”vad är det goda?”, ”vad är det rätta?”, ”hur bör man bete sig?” Den brukar delas in i; normativ etik (= studier av olika etiska system ur en värderande synvinkel, helt enkelt formulera hållbara moralprinciper), metaetik (= värdeteori, som innebär studie av värde, värdeomdömen samt värderingar), samt tillämpad etik (= tillämpning av moraliska konkreta etiska problem (se mer i Stensmo).

De olika normativa etiklärorna går att dela upp i tre huvudgrupper: teleologiska, deontologiska och dygdetiska. Den förstnämnda gruppen betonar en handlings konsekvenser som det som avgör en handlings riktighet. Den andra talar istället om absoluta principer som det alltid är fel att bryta mot oavsett konsekvenserna (exempelvis ”det är alltid fel att döda”). Den sistnämnda lägger istället vikten vid hur människan (individen som handlar) bör vara. Exempel på olika teleologiska läror (ser till konsekvenserna för olika grupper) är utilitarism (konsekvensetik) samt egoism. De deontologiska lärorna går att dela upp i två undergrupper, regel- och handlingsdeontologiska. Exempel på sådana läror är rättighetsetik, som är regeldeontologisk, samt pliktetik, som är handlingsdeontologisk. Moderna etikläror som svårligen låter sig placeras i ovannämnda kategorier är feministisk etik samt miljöetik.

Existentialism – filosofiskt tänkande börjar med det mänskliga subjektet – inte bara det tänkande subjektet utan det agerande och kännande, den levande mänskliga individen. Tänkandet, viljan och omdömet utgör de tre centrala komponenterna av det som Arendt på engelska kallar mind vilket för henne i det närmaste är en direktöversättning av tyskans Geist, och det är nog med ande som uttrycket bäst kan översättas till svenska (SvD). De tre förmågorna är nära förknippade med det som de antika grekerna kallade det kontemplativa eller teoretiska livet, bios theoretikos.

Falsifikation – påvisa att en utsaga är falsk .

Fenemenologi – Det är inte för att hitta kausala samband mellan objekt som någonting observeras, utan det är förhållandet mellan varseblivningen och objekten för varseblivningen som är det intressanta. Dessutom vill fenomenologerna förklara eller beskriva hur någonting ter sig för individen. Det handlar om läran om fenomen och väsen.

Förförståelse – det vi vet sedan tidigare påverkar det vi tror oss observera.

Hermeneutik – Det är läran om tolkning och förståelse av diskurser (= enligt Nationalencyklepedin är diskurs – i vetenskapliga sammanhang en helhet av sammanhängande uttryck, utsagor och begrepp, t.ex. den moraliska, den vetenskapliga eller den religiösa diskursen, eller formen hos en sådan helhet). Det är alltså en forskningsmetod som innebär att tolkning är i fokus.

Humanism – en livsåskådning som bygger på den enskilda människans värde och bildningens vikt, men också på ett allmänt humanistiskt förhållningssätt. Traditionellt delas humanismen in i tre perioder: den egentliga humanismen, nyhumanismen och den moderna humanismen. Ett annat indelningssätt är att skilja mellan sekulär och religiös humanism. Den sekulära humanismen vänder sig emot religiösa och metafysiska förklaringsmodeller av verkligheten, medan den religiösa accepterar övernaturliga företeelser och skeenden i världsbilden

Idealism – löser en av filosofins huvudfrågor – frågan om förhållandet mellan tänkande och verklighet. Idealismen anser världen vara ett verk av ”medvetande”, ”en absolut idé”, ”en världs-ande”. Reellt existerar enligt idealismen endast vårt medvetande, medan den materiella världen, verkligheten, naturen endast är en produkt av medvetande, förnimmelser, föreställningar, uppfattningar.

Induktion – härleda slutsatser från empiriska erfarenheter .

Objekt – bilden på ett objekt styrs inte enbart av det vi ser. Mycket handlar om förförståelse och vad vi förväntar oss att se. Objektet är något som vi kan iaktta.

Objektiv/Subjektiv – det objektiva innebär att jag som forskare är neutral. När det gäller det subjektiva innebär det att mina egna värderingar kommer med vid analyseringen.

Observation – ett objekt som studeras. En van observatör ser saker som en som inte är lika van vid att iaktta objekt, händelser, fakta, etc kan missa. Dessa observationer skall sedan nedtecknas som påståenden

Observationspåstående – Relevanta påståenden som är observerbara.

Offentlig/privat sfär – Enligt Arendt är det privata det sociala och det offentliga det politiska, fast den nya tiden (efterkrigstiden) har gjort att mycket av dess gränser har suddats ut. Dagens samhälle anser Arendt har blivit ett familjekollektiv och detta försvårar ytterligare gränserna för det privata och det offentliga. Dagens människa har stor fokus på den sociala människan, enligt Arendt (1998, s. 52). Offentligheten har förvandlats till en sfär av handelsutbyte men också bedrägeri, lögner och illusioner (SvD).

Enligt Chalmers (2003) är observationer någonting som filosoferna anser vara något passivt och detta gör att det blir något som är en privat angelägenhet att kunna bevisa observerbar fakta (Chalmers, 2003, s. 35). Men detta anser Chalmers (2003) vara fel. Observation är någonting som är aktivt och mycket offentligt. Observationer gör att forskaren måste vara rörlig, t. ex. vända på blicken för att följa objektet. Dessutom säger Chalmers (2003) att observationen måste vara offentlig för att observationspåståendet skall kunna bli objektivt. Offentligheten tar bort subjektiviteten (Chalmers, 2003, s. 35 ff.).

Ontologi – läran om varandet, hur världen eller tingen är beskaffad samt vilka deras väsensbetingade drag är.

Paradigm – för att beteckna en förebild, ett idealexempel eller mönster inom vetenskapen. Enligt Kuhn avgör ett paradigm bland annat:

• Vilka frågor som skall ställas och inte ställas
• Vilka svar som är relevanta (vilka resultat som kan förväntas)
• Hur experiment skall utföras

Paradigmskifte – en beteckning på ett byte av vetenskapliga tankemönster och förebilder. Ett paradigmskifte ingår i ett sammanhang av olika faser:

1. Det finns en allmän föreställning om ett fenomen, eller det finns ett tankemönster, som forskarsamhället själv inte är direkt medvetet om. Forskning som befinner sig i denna fas kallar Kuhn normalvetenskap, och den kännetecknas av problemlösning inom tankemönstrets eller föreställningens ramar.
2. Det föreligger anomalier, som kollektivet inte förmår ta till sig, eftersom de fastnat i sina tankemönster, eller den utbredda föreställningen är så grundmurad att dess ”sanning” är överordnad vad som motsäger den.
3. Forskningen kommer till en kris där anomalin måste förklaras.
4. Paradigmskiftet inträder när någon bryter kollektivets tankemönster och förklarar anomalin som en del i en större felaktig föreställning eller världsbild, och detta nya tankemönster vinner gehör.
5. Forskningen kommer till en förvetenskaplig fas, där det nya paradigmet fastställs.
6. Därefter kommer en ny fas av normalvetenskap inom det nya paradigmet.

Många gånger förekommer flera paradigm parallellt. Paradigmskiften är djupare än en falsifikation av en tes, och ersätter själva förklaringssystemet mer än den förklarar anomalin.

Positivim – grunda tänkandet på ”fakta”, det vill säga kunskap som baseras på sinneserfarenhet. Genom empiriska studier försöker forskaren hitta egenskaper hos studieobjektet som återkommer också i andra fall och situationer. När man kartlagt ett tings regelbundenheter ger detta möjlighet att förutsäga, och ingripa i, ett skeende. Det som kan förutsägas (till exempel att jorden kommer att snurra ett varv runt solen under nästa år) är det som kan betraktas som kunskap. Det som inte kan vägas eller mätas betraktas som mindre intressant och man tenderar att se verkligheten som linjär.

Realism – någonting som utgår från verkligheten. Inom filosofin kan förklaringarna variera. Naiv realism är när filosofen anser att verkligheten är identisk med vad individens sinnen visar. Kritisk realism är när sinnena står i en viss systematisk relation till objektiv verklighet, men den avbildas inte exakt. Den ontologiskt realistiska riktningen menar att tingens egenskaper existerar oberoende av om vi varseblir dem eller ej. Realism står då i opposition till nominalism samt idealism.

Slutsats – vad som framkommer av studien.

Teodicéproblemet – Om Gud är god hur kan det finnas så mycket ondska i världen?

Teori – är en komplex vetenskaplig slutsats och förklaringsmodell eller ett alternativ system. Teori är den starkaste sannolikhetsgrad som kan nås inom vetenskapen.

Totalitarism – är läran om diktatur. Det är ett samlingsbegrepp för politiska idéer och system som förespråkar en centraliserad makt.

Utilitarism – är en konsekventialistisk etiklära som syftar till att maximera den sammanlagda mängden av det goda.

Vetenskapsfilosofi – analytisk filosofi, snarlik vetenskapsteori. Svårt att avskilja från varandra.

Vetenskapsrealism – kritisk vetenskap.

Vetenskapsteori – den gren av filosofin som ställer frågor dels om sådana begrepp som är gemensamma för olika vetenskaper, dels om olika specialvetenskaper. När det gäller begrepp som är gemensamma för de olika vetenskaperna gränsar vetenskapsteorin till mer generella filosofiska områden, framför allt epistemologi och metafysik. Vetenskapsteorin ställer till exempel epistemologiska frågor om den vetenskapliga kunskapens natur, som huruvida vetenskap är en rationell verksamhet, som ger oss tillförlitlig kunskap om världen och i vilken grad vetenskapen är påverkad av olika ideologier eller kulturer. Man ställer även mer metafysiska frågor, som exempelvis vad naturlagar är och huruvida världen är deterministisk.

Värdeteori – studiet av värderingar och deras grundval. Man studerar värdeomdömen ur logisk, semantisk, metafysisk och kunskapsteoretisk synvinkel. Bland de semantiska frågorna återfinns exempelvis: ”Vad är värdeomdömen?” och ”Kan värdeomdömen vara sanna?” Inom den ontologiska (metafysiska) delen studeras frågor som: ”Finns det objektivt existerande värden?” Man studerar även vilka möjligheter det finns att få kunskap i dessa och andra närbesläktade frågor. Även om det i teorin går att kombinera de olika delarna ganska fritt har filosofer tenderat att utveckla heltäckande teorier; teorier som uttalar sig om vårt moraliska språk, om en eventuell moralisk verklighet samt om våra möjligheter att få kunskap om detta. Värdeteori inbegriper värderingar inom olika fält där det mest framträdande är moralens. Moralisk värdeteori brukar också kallas för metaetik.

Det var hela listan. Jag hoppas att ni får nytta av den.