2014 in review

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2014 annual report for this blog.

Here’s an excerpt:

A San Francisco cable car holds 60 people. This blog was viewed about 2,100 times in 2014. If it were a cable car, it would take about 35 trips to carry that many people.

Click here to see the complete report.

Publicerat i Reflektioner | Märkt | Lämna en kommentar

Dag 18 – 7 augusti 2014 torsdag

Natten på Verlaatshus blev inte skön och avslappnad. Det var varmt, kvavt och trafiken som gick utanför var väldigt störande. Själva boendet var det inget fel på, eftersom det var rent och snyggt. Trots detta blev det ingen god natt. Men några timmar fick vi och vi lyckades komma upp i tid till frukosten som vi hade beställt till klockan åtta. Vi var till och med en halvtimme tidiga.

Rhaudermoor

Rhaudermoor

Frukosten vi fick var god och sedan körde vi därifrån. Det hade börjat regna på natten och det gjorde att vägbanorna var våta. Men det var inte mycket regn på vägarna och vi kunde nästan tuffa på i vanlig hastighet.

Förort till Hamburg.

Förort till Hamburg.

Trafiken på Autobahn var inte så farlig och vi slapp en del bilköer. Men däremot såg vi att det nästan var helt stopp på vägen mellan Lübeck och Hamburg, så det var tur vi körde åt andra hållet. Dock tyckte jag synd om dem som satt fast. Under resan har jag lärt mig att bilköer inte är något roligt. De har verkligen min sympati! Samtidigt som vi åkte på Autobahn hörde vi att det var mycket olyckor och bilköer på trafiknyheterna som kom med ojämna mellanrum. Jag hoppas verkligen att det inte var så allvarliga fall. Det var ibland svårt att hänga med i tyskan för de pratade så fort.

När vi hade kört i tre timmar kände vi att det var dags för en paus. Eftersom vädret var som det var stannade vi bara snabbt och åt lite mellanmål i bilen strax innan Lübeck. Regnet hängde i luften, men det var skönt att sträcka på benen och få lite luft, fast jag saknade värmen som vi hade längre ner i Europa. Vi passade även på att byta förare vid depåstoppet och det var rätt skönt att bli kartläsare istället. Jag gillar den rollen bäst, men samtidigt tycker jag om att köra bil. Det ger en sådan härlig känsla när man kör bilen och mil efter mil rullar på. Dessutom är vår silvriga pärla underbar att köra.

Vi lämnade E22:an och ändrade riktning upp mot Danmark på väg E47 istället. När vi kört i några mil så säger Prinsessan helt plötsligt att hon tappat framtanden som har varit lös sedan början av sommaren. Vi hittade tanden och jag hade lite papper i handväskan så att jag kunde spara tanden till tandfén. Traditionen i vår familj är att lägga den tappade tanden i en speciell äggkopp och fylla på med vatten. På natten förvandlas då tanden till en guldpeng. Nu blev Prinsessan överlycklig! Hon hade varit så orolig för att hon inte skulle vara hemma när tanden fick för sig att ramla ut och då kanske tandfén inte skulle hitta henne. Men eftersom vi var på väg hem så skulle det inte vara några problem för tandfén att komma.

När vi var ca. 5 mil från ön Fehmarn började vi tro att vi skulle hinna med färjan från Puttgarden som vi var inbokade på. Vi hade nämligen bokat oss till kl 13:15. Men när vi körde på E47 så blir den smalare de sista milen och går över till att bli en fil i varje riktning istället för att vara motorväg. Samtidigt så bildades det naturligtvis bilkö! Helt plötsligt gick det inte fort att komma fram och när vi var ca. två mil ifrån Fehmarnssundsbron (Fehmarnsundbrücke), som förbinder Fehmarn med Tyskland, var det nästan totalt stopp. Ibland kröp vi framåt och vi såg att bilar framför oss började vända på vägen. Då blev vi verkligen oroliga! ”Vad är det som händer?” Den frågan ställde vi oss vi många gånger och när klockan blev ett förstod vi att vi inte skulle hinna fram till vår bokade färja.

Fehmarnsundbrücke

Fehmarnsundbrücke

Fehmarn är en ö som tillhör Tyskland, som ligger i Östersjön. Ön har sin tillhörighet till Schleswig-Holstein, men så har det inte alltid varit. Fram till 1864 tillhörde Fehmarn Danmark. Dock har språket på ön alltid varit plattyska. Fehmarn är förbundet med det tyska fastlandet med Fehmarnsundbrücke. Bron är 935 meter lång och 69 meter hög. Från färjeläget Puttgarden går det dagligen båttrafik till Rödbyhavn i Danmark. Dock finns det planer på att göra en tunnel till Danmark, Fehmarn-Bält-förbindelsen. Den beräknas att börja byggas 2015 och vara klar 2021. Vid Fehmarn har det förekommit många sjöslag mellan Danmark och Sverige, bland annat; sjöslagen vid Kolberger Heide och Femern år 1644 samt sjöslaget i Fermer Bält år 1715.

Vi rörde oss sakta framåt och när vi hade kommit ungefär en mil såg vi vad som var orsaken. Först var det en bil som stod vid sidan av vägen och hade fått motorstopp och därefter kom en avfart till Burg. Dit skulle de flesta bilar som stod i bilkön som vi råkade hamna i. Vi hörde sedan efteråt att där fanns en semesteranläggning, många sevärdheter och aktiviteter att göra. Vilken tur att vi inte skulle dit! Vad vi kunde se så fortsatte bilkön hela vägen in till Burg. När vi kom förbi avfarten kunde vi köra på igen. Men eftersom vi hade missat vår färja så valde vi att stanna vid Bordershop i Puttgarden. Där tillbringade vi en timme och direkt efter åt vi pölsekorv med bröd.

En av Scandlinesfärjorna.

En av Scandlinesfärjorna.

Färjan som gick 15:15, Prins Richard, kom vi med. När vi skulle köra ombord hamnade vi i kön med minibussar och skåpbilar. Antagligen berodde det på att vi hade takbox på bilen. Det märkliga var att när vi åkte till Tyskland för 17 dagar sedan behövde vi inte göra det. Men vi kom i alla fall med. Det blev en behaglig båttur. Östersjön var kav lugn den här dagen och dessutom kunde vi sitta ute hela tiden, eftersom vi inte behövde handla något på båten. Allt flöt på bra och vi kunde köra vidare genom Danmark. Jag tror att alla, utom föraren naturligtvis, sov tills vi kom till Öresundsbron. Då vaknade nästan alla upp igen och hungern gjorde sig påmind.

Gränsen mellan Danmark och Sverige på Öresundsbron.

Gränsen mellan Danmark och Sverige på Öresundsbron.

Öresundsbron är en förbindelselänk mellan Danmark och Sverige. Den består av dels en bro och dels en tunnel på den danska sidan. Tunneln kom till på grund av att en bro kunde påverka verksamheten på Kastrups flygplats. Eftersom en tunnel skulle byggas var man tvungen att göra en konstgjord ö i Öresund, Pepparholmen. Öresundsbron är totalt 15,9 km lång och består av en motorväg (E20) och dubbelspårig järnväg. Bron började byggas den 18 oktober 1995 och den invigdes den 1 juli 2000. Debatterna innan projektet blev en realitet var stormiga och kritiken var massiv, men efter att bron blev färdigställd har den negativa kritiken nästan tystnat. Det som fortfarande diskuteras är miljöfrågan och vilken påverkan Öresundsbron kommer att ha och har haft på miljön.

Hungriga barn i bilen är inte roligt att ha så vi körde igenom en drive thru och köpte några chicken bits. Vi hade tidigare bestämt att när vi kom hem skulle vi äta kinamat. Därefter var det raka spåret hem. Innan vi kom hem körde vi inom vår lilla stad och hämtade upp kinamaten. Allting såg ut som vanligt och det var skönt att det gjorde det. Ännu bättre var det när vi kom hem och körde upp på uppfarten. Visserligen var det mycket packning att bära in och plocka upp, men efter en sådan här fantastisk resa gör det inget. Om ni är intresserade av vår resrutt såg den ut så här.

Klockan hann bli kvart i åtta på kvällen innan vi kunde säga ”Home sweet home”. Vilken härlig känsla att vara hemma igen! Efter arton dagar var det underbart att se huset och träffa våra efterlängtade katter. De kom båda två och mötte oss i hallen när vi kom indrällande med vår packning. Vi valde sedan att strunta i packningen och istället koncentrera oss på kinamaten. Barnen ville titta på svensk TV så vi åt framför den; till och med reklamen var efterlängtad. Efter maten packade vi upp det nödvändigaste och sedan gick vi och lade oss i våra egna sängar. Det var helt underbart! Jag kan avslöja att vi sov riktigt länge dagen efter.

Nu var vårt fantastiska Familjeäventyr över!

Publicerat i Familjen, Historia, Reflektioner, Religion och traditioner, Semester | Märkt , , , , , , , , , , | 3 kommentarer

Dag 17 – 6 augusti 2014 onsdag

Det stora Familjeäventyret börjar lida mot sitt slut och idag var det näst sista dagen på resande fot. Dagen började tidigt och jag tror och hoppas att vi fick med oss allting från Gent. Vädret var gråmulet och dystert och det kändes nästan lite kallt trots att det var 20 grader varmt. Regnet hängde i luften, men det kom aldrig något regn. Vi tog farväl av huset och I:s mamma och samtidigt lämnade vi en tackpresent till I och hennes familj. Därefter bar det iväg på E17 mot Antwerpen. Vägen som GPS:en guidade oss ut genom Gent var trevlig och helt ny för oss, med andra ord kan man säga att vi fick med oss en positiv bild av Gent. Den vägen som vi blev anvisade gjorde dessutom att vi slapp bilköerna ut ur Gent. Det var skönt att komma ut direkt utan att behöva sitta en timme i bilkö först.

Resten av Belgien körde vi igenom fort och vi kände att nu var vi klara med det landet. Vilken skillnad det var att komma in i Nederländerna. Egentligen märktes det först inte att vi hade kommit in i ett nytt land, men efter några mil så var det stora skillnader. Stora offentliga byggnader var det som vi märkte det först på. Formen och stilen var futuristisk med vackra linjer. Till och med bullerdämpande staketet var vackra.

Bullerstaket i Nederländerna.

Bullerstaket i Nederländerna.

Dock syntes det också snart även på vanliga bostadhus. Det som var en av de största skillnaderna var att taken på husen var överdimensionerade. De var fina, fast de blev lite lika ”hobbithus”. Hela samhällen blev som Fylke. Husen satte verkligen igång fantasierna. Det hände aldrig i Belgien. Där var allting som vi såg slitet och såg nästan lite smutsigt ut, förutom i Brygge och de gamla delarna av Gent. Visserligen kan det beror på avgaser, men det tilltalade inte mig som turist.

Vi passerade många städer som nästan alla hade en ringväg runt. Det var smidigt, men ibland nästan lite synd eftersom jag till exempel hade velat se Amsterdam. Dock fick vi se ett intressant landskap som var oerhört platt med bäckar/åar/kanaler insprängt i rutmönster. Det syntes tydligt att människorna i Nederländerna har velat erövra delar av havet för att utöka sitt land. Spännande att se, men jag hade varit orolig varje gång som det var storm. Tänk på risken för översvämning! Det måste vara en riktigt överhängande risk… Vi fick även se Afsluitdijk.

Afsluitdijk

Afsluitdijk

Det var de stora dammbyggena som Nederländerna har gjort i nordvästra hörnet av sitt land. De var imponerande och gigantiska. Det kändes nästan som att se en del av Nordsjön på fel sida, eftersom havet egentligen inte ska vara till öster. Det var i alla fall en vacker väg och det var roligt att få se det. Däremot blåste det något förskräckligt och det gjorde att det var väldigt kallt, trots att det var 26 grader varmt och solen nästan lyste igenom molnen.

Afsluitdijk utgör en betydande del av ett ännu större projekt, som kallas för Zuiderzeewerken som handlar om havsviken Zuiderzee, och ligger i norra Nederländerna och skiljer Nordsjön och sötvattenssjön IJsselmeer åt. Det är en konstgjord sjö som bildades när dammbygget/vallen skiljde Nordsjön från havsviken Zuiderzee.

IJsselmeer - den konstgjorda sjön.

IJsselmeer – den konstgjorda sjön.

Planerna för en vall gjordes upp 1891 av ingenjör Cornelis Lely. Men bygget av vallen började inte förrän 1920 och först på allvar 1927. I september 1933 stod äntligen vallen färdig. Afsluitdijk blev 32 km lång och ungefär 90 m bred. De som byggde vallen var arbetslösa som blev dit kommenderade. Dammbygget blev alltså ett sätt för Nederländerna att komma till rätta med hög arbetslöshet.

A7/E22 uppe på Afsluitdijk.

A7/E22 uppe på Afsluitdijk.

Idag går det en motorväg uppe på vallen som heter A7/E22. Samma väg som går genom södra Sverige. Jag tycker att det är roligt att vi faktiskt har kört från där E22 startar, i Amsterdam, till hit där vi bor. Dock är det inte förrän hemma i Sverige som det förekommer 30, 50 och 70 i hastighetsbegränsning på denna europaväg. På vallen till exempel var det 130 km/h som gällde. Däremot var det lägre hastighet och smalare på vägen när man passerade dammluckorna. Dessa luckor öppnas nägra gånger om året för att släppa ut vatten från IJsselmeer i havet för att kompensera för vattenflödet från de floder som mynnar ut i den konstgjorda sjön.

Dammluckorna vid Afsluitdijk.

Dammluckorna vid Afsluitdijk.

Strax efter dammen gjorde vi lunchstopp och åt vår medhavda picknick. Det var gott, men det blåste även på denna plats. Min slutledning efter att ha varit i Nederländerna är att det är bra för bilens bränsleförbrukning att landskapet är platt, men det negativa är att vindarna får fritt spelrum. Vi fick klä på oss varmt, trots värmen i luften. Vi blev mätta i alla fall och sedan bar det av mot den tyska gränsen. Helt plötsligt var det några träd som stod i en dunge och där var gränsen. Märkligt att det fanns så få träd i Nederländerna. Däremot såg vi mycket boskap som betade i floddeltat samt majs som växte så att det knakade. Vi började funderar på vart all majs tog vägen, för under vår resa överhuvudtaget har det varit en klar brist på majs i butikerna medan det däremot här på västra sidan från Bordeaux till norra Tyskland fanns många majsfält. Vi har alltså letat efter majs i varje butik vi handlat i, men inte lyckats hitta någon förrän vi råkade finna konserverad majs i Gent (Destelbergen, egentligen) i förrgår.

Vi kom fram till dagens slutmål tidigt för att vara oss, Rhauderfehn. Det ligger vid en kanal som jag tror går ända från Nordsjön och längre in i Tyskland. Kanalen har slussar och även väderkvarnar, men jag är tveksam till att de är aktiva.

Slusshuset

Slusshuset

Det var i alla fall roligt att se och omgivningen runt kanalen blir väldigt vacker. I natt stannar vi vid ett värdshus längs med landsvägen, Verlaatshus. Det är mysigt och de har fantastisk god mat, fast på utsidan något slitet. Det kan beror på att det är en väldigt trafikerad väg som går utanför.

Verlaathus

Verlaatshus

Vi bor i en lägenhet högst upp  med två rum, badrum och ett litet pentry. Jag tror att vi kommer att trivas bra här. Problemet med Verlaatshus är att de är inte bra på engelska och min tyska är mycket ringrostig. Tur att min man kommer ihåg sin skoltyska mer än vad jag gör. Det gör att vi blir förstådda i alla fall. Men de har en rolig dialekt och det gör att det är ännu svårare att hänga med på vad de säger. Vi blandar lite mellan engelska och tyska och hittills har det fungerat väl.

Rhauderfehn är en kommun i distriktet Leer i det gamla landskapet Ostfriesland som tillhör förbundslandet Niedersachsen i Tyskland. Det har sin tillhörighet till det nordtyska låglandet i södra Ostfriesland som får sin inkomst med hjälp av jordbruk. Kommunen har 17 309 invånare (dec. 2008) och är placerad mellan två floder, Leda och Ems. I Rhauderfehn ingår idag 10 samhällen som tidigare var egna kommuner; Backemoor, Holte, Burlage, Collinghorst, klostermoor, Rhaude, Rhaudermoor (där vi bodde), Schatterburg, Westrhauderfehn (kommunens huvudort) samt Langholt.

Kanalen i Rhaudermoor.

Kanalen i Rhaudermoor.

I Ostfriesland, Friesland och Nordfriesland bodde friser, men ingen vet var detta egentligen kommer ifrån. Detta folkslag bodde längs med kusten i södra Danmark, nordvästra Tyskland samt norra Nerderländerna. Deras språk är frisiska som är indelat i olika dialekter som talas än i dag i detta område.

Friserna blev erövrade av Romarna år 12 f.kr. Men friserna reste sig igen 28 e.kr och återfick sin frihet under några år, fast romarna tog tillbaka makten igen. Dock lyckades de bli fria under kejsare Claudius när han drog tillbaka sin trupper från Rehnstranden.

Samhället Rhaudermoor.

Samhället Rhaudermoor.

Backemoor är den by som är äldst i Rhauderfehn och deras kyrka byggdes år 1250. Men det är Westrhauderfehn som är huvudorten i kommunen och den grundades 1769 av affärsmän, för att använda orten som central plats för sina affärer. Vid denna tid tillhörde Rhauderfehn Preussen och affärsmännen fick tillåtelse att bryta torv i området av de styrande i Preussen för att sälja den som bränsle. Affärsmännens företag, Rhauder-Fehn Compagnie, var även förmedlare av tomter till människor som ville flytta dit. De anlade likaledes jordbruk på den mark där torven hade tagits bort. Denna kolonisering gjorde att det uppstod kanaler i landskapet, vars funktion var att frakta torv samt dika ur marken.

Slussen

Slussen

Idag används kanalerna till att locka turister som vill åka på kanalerna med hjälp av slussar. Kanalerna användes nämligen till att frakta torv långa sträckor och det gör att vissa av kanalerna mynnar ut i Nordsjön. Något som turisterna är intresserade av.

Kanal i Rhauderfehn.

Kanal i Rhauderfehn.

Nog med fakta, eftersom det är dags att sluta ögonen för idag och sova sista natten borta för den här resan, hoppas jag. Om allt går som det ska kommer vi att sova i våra egna sängar imorgon. Det ska faktiskt bli skönt att komma hem igen. Men först har vi en hel kördag att genomföra innan det är dags att säga hej till katterna och huset.

Guten Nacht meine freunden!

Publicerat i Familjen, Historia, Reflektioner, Semester | Märkt , , , , , , | 2 kommentarer

Dag 16 – 5 augusti 2014 tisdag

Vi sov gott hela natten och när väckaklockan ringde så gick min man upp och gav sig iväg till Colruyt för att köpa det vi inte fick med oss igår och för att handla frukostbröd. Sedan åt vi en stor frukost innan vi gav oss iväg till Brygge. Naturligtvis hamnade vi i en bilkö! Bilköer är inte roligt och jag tror att hela Belgien inte gör något annat än sitter i bilköer på grund av vägarbete på vägnätet. Det gör att de är tvungna att stänga av visa genomfarter och vägar. Det är absolut inte lätt att köra i en stad med avstängda vägar och enkelriktat på övriga. Det gör att man kan vara nära målet och ändå cirkla runt i en timme utan att komma fram, om man nu inte är infödd förstås. De belgiska vägarna känns hopplösa och i synnerhet då vägarna i Gent. Men i vanliga fall är de troligen inte så frustrerande.

Destelbergen i Gent

Destelbergen i Gent

Gent är både en stad och en kommun i Östflandern med 243 366 invånare (2010). Staden är placerad där två floder flyter samman; Leie och Schelde och trots att Gent ligger i inlandet har den en hamn som är förbunden med Nordsjön genom Gent-Terneuzenkanalen. I Gent talar människorna en dialekt som kallas för gents. Den skiljer sig markant från andra östflamländska dialekter.

Staden Gent är gammal. Det började med att år 631 byggdes ett missionerande kloster i området, Pagus Gandavus. Munkarna bodde där i många år, men vikingar började ställa till med bekymmer för dem. Karl den Store anlade då en borg för att skydda floden Schelde år 861. Först på 1100-talet fick Gent sina privilegier av grevarna i Flandern.

Gent blev sedan en stor maktfaktor inom politiken och textilindustrin och under början av 1500-talet räknades Gent som den största staden i Europa. Men i slutet av 1500-talet (1584) blev det en tillbakagång för Gent, när de införlivades med det Spanska Nederländerna. Staden förlorade ytterligare makt och tillgångar när floden Schelde spärrades av holländarna 1648. Dock blomstrade staden igen när bomulls- och linneindustrierna utvecklades under 1800-talet. Samtidigt som Gent fick ett uppsving införlivades staden med det franska imperiet. Gent fick då fred och välstånd igen och många fabriker byggdes. I Gent bildades Belgiens första fackförening på grund av arbetarklassens arbetsförhållanden.

Dagens Gent är en attraktiv handelsplats, på grund av förbindelsen med Nordsjön och ett bra motorvägsnätverk. För svenskarna är Gent mest känt för att en stor del av Volvos produktion genomförs här.

Brygge

Brygge

Till slut kom vi i alla fall fram till Brygge som jag upplevde som en mysig stad med trevlig atmosfär. Här fanns det mängder av människor av olika nationaliteter. Härligt med mångfalden och att höra olika språk. Vi strosade runt och tittade i affärer, på människor och på byggnader. Brygge är en vacker stad och det märktes att det var en gammal stad.

Sint Salvatorkerk

Sint Salvatorkerk

Här fanns kanalsystemet som byggdes för att dika ut våtmarken och för att lättare kunna försvara staden mot inkräktare på medeltiden. Storhetstiden för Brygge var under 1400-talet och det kunde man se på de olika portar som vette mot fyra olika håll från den gamla staden som låg innanför ringmuren. Alla sevärdheter fanns lättillgängliga på bekvämt gångavstånd i centrum. Något som vi alla hade velat titta närmare på var ”Historium” som är ett museum med aktörer som visar scener från 1495. Tyvärr såg vi det hela alldeles försent för att vi skulle hinna gå runt och titta på det. Dock kunde vi se det som fanns precis innan man gick in på Historium. Det var bland annat damer som visade hur man knypplar (gör spets) och modellerar ansikten i lera. Det var väldigt intressant och barnen hade velat stanna längre, men vi visste att vi skulle hamna i bilkö när vi skulle köra tillbaka till I:s hus i Gent. Trist när man känner att tiden inte räcker till.

Brygges centrum

Brygges centrum

Vi fick även se några kanaler och de omtalade pråmarna (husbåtarna) på dem. Det kändes som att se Göta Kanal i jätteformat! Men det ser fridfullt ut när de glider fram på kanalerna eller floderna. Det är nästan så att jag känner att jag skulle vilja testa, men bara nästan. Jag är nämligen en riktig landkrabba. Dock vill jag gärna se på hav. Det är verkligen något som skänker mig ro. Tänk att få sitta och titta på vågorna, himlen och känna vindarna mot ansiktet. Det är något som jag tycker är fantastiskt!

Brygge (nederländska: Brugge, franska: Bruges, tyska: Brügge) tillhör provinsen Västflandern och ligger i nordvästra Belgien. År 2000 togs medeltidskärnan upp på UNESCO:s världsarvslista. Idag harr Brygge 117 170 invånare (2012).

Brygge är en mycket gammal bosättning. För över 2000 år sedan anlade nämligen gallo-romerska människor bofasta byggnader här.

På 800-talet blev Brygge en etablerad handelstad med ett stort utbyte med skandinaviska köpmän (vikingar). Därför ändrade man staden ursprungliga namn från Rugja, efter stadens första kanal Reiens, till Bruggia (= brygga eller hamn). Handelsutbytet gjorde att Brygge i början av 1000-talet var ett europeiskt handelscentrum. Naturligtvis var det till en fördel att Brygges anslutning till havet var väl utbyggd. Men i slutet av 1000-talet slammades floden igen och staden förlorade sin storhet. Dock kom en stormflod 1134 som öppnade upp en ny möjlighet via en kanal, Zwin, till byn Damme. Denna kanal var öppen till 1400-talet, men man var tvungen att bygga slussar.

På 1100-talet var Brygge en stad som växte och frodades med hjälp av de skyddande stadsmurarna. Staden satsade på ullmarknad, ullvävarindustri och tygmarknad och vinsterna samlades in och Flanderns grevar höll ett öga på handeln. Entrepenörerna var många och de ville expandera och flyttade därför delar av sina verksamheter till England och Skottland för att skapa ekonomiska kolonier med hjälp av ullmarknaden på andra sidan Nordsjön. Utvidgningen gav nya varor genom de engelska kontakterna, så som normandiskt spannmål och viner från Gascone.

Under 1200- och 1300-talet växte Brygge och blev Europas ekonomiska huvudstad och därmed internationellt handelscentrum. Brygge var under den här tiden också en Hansastad och ingick i handelskonsortiet Hansan. Staden blev under denna period också centrum för ett nytt finansiellt system med lån, konton, överföringar och investeringar, som ligger till grund för bankvärlden som vi känner den idag. Huis ter Beurze öppnades 1309 och blev inspirationen för börser runt om i Europa.

Stadshuis i Brygge

Stadshuis i Brygge

Brygges välstånd minskade under 1400-talet och samtidigt blev textilindustrin mindre betydelsefull och under 1500-talet förlorade Brygge sin ställning som handelscentrum till förmån för den naturliga hamnen i Antwerpen. Flanderns utbrytning från Nederländerna 1584 ledde till slutgiltiga nedgången för Brygge. År 1600 var Brygge en vanlig provinsstad med en mycket låg marin status och på 1700-talet var Brygge den fattigaste staden i Belgien.

Brygge har idag blivit en turiststad som är känd för sin historia, lugnet på kanalerna samt en marknadsföring som säger att det är en vänlig och romantisk stad. Något som jag kan hålla med om.

Idag åt vi lunch ute och visst är Brygge en turistfälla. Priserna är hutlösa när det gäller mat och restaurangerna ligger tätt. Det verkade som att restaurangerna hade kommit överens om ungefär vilka priser som de kunde ta. När vi hade gått runt och tittat lite så började vi undra hur vi skulle göra med lunchen. För oss fem skulle en lunch nästan gå på 1000 svenska kronor och det tycker vi är för dyrt. Men till slut hittade vi ett mysigt ställe med bra mat och vettiga priser. Det låg i utkanten av centrum, men fortfarande inom gångavstånd, och det gjorde att de inte behövde hålla samma priser som de andra restaurangerna runt om.

När det gäller priser på saker eller kläder så ligger det på samma som hemma. Det gjorde att jag inte köpte något speciellt förutom belgisk choklad. Jag köpte till mig, mina föräldrar och svärföräldrarna. Barnen och jag tyckte att det bästa var smakproverna som vi fick i affären. Något annat som också inhandlades var mugg till Prinsen, sadelskydd till Kronprinsen och Brygge i miniatur till Prinsessan. Därefter åkte vi tillbaka till Gent.

Det tog tid att åka de fem mil som är mellan Gent och Brygge, ca. 1,5 timme. Hela familjen tyckte att det var skönt att komma till huset igen. Bilköerna är inget roligt och de gör att jag bävar för bilkörningen ut från Gent imorgon bitti. Idag satt vi och suckade varje gång vi såg att vägen var avstängd av vägarbete. Väl tillbaka i huset lekte barnen på studsmattan utomhus och jag lagade middagen. Ikväll blev det en vanlig middag och det blev kotlett med ris och majs. Min man kunde inte hjälpa till med maten för han hade fått ett problem att lösa. Det var nämligen så att barnen började dagen med att försöka titta på en film (”Det regnar köttbullar”) och DVD:n ville varken spela filmen eller släppa ifrån sig skivan. Egentligen ville inte DVD:n starta alls, utan den var som helt död. Tur att min man kan plocka isär och sätta ihop… Problemet var att vi inte kunde hitta några verktyg i huset, så han gick över till grannen och fick låna verktyg. Trevligt med grannar som ställer upp. Skivan kom ut i alla fall och DVD:n blev ihopsatt igen, men fungerade inte bättre för det.

Vid middagen pratade vi om vår tid i Belgien och vi enades om att det var bra och roligt att vi hade valt att stanna till här, men ingen har någon längtan att åka hit igen. Visserligen skulle jag kunna tänka mig Brygge och kanske Bryssel, fast det får vänta i några år. Dock ska man aldrig säga aldrig. Imorgon drar vi vidare mot Tyskland via Nederländerna. Jag hoppas verkligen att vi kommer att få se dammbyggena. Nu är det nog dags att sluta skriva, eftersom vi ska packa och städa huset tidigt på morgonen. Klockan nio kommer I:s mamma för att hämta nyckeln till vårt tillfälliga hem här i Gent.

Auf Wiedersehen!

Publicerat i Familjen, Historia, Reflektioner, Semester | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Dag 15 – 4 augusti 2014 måndag

Vi sov verkligen gott på Chateau du Bois-Guy. Om det fanns något slottsspöke fick det husera själv. Vi hade i alla fall ingen kontakt, fast det kunde bero på att vi sov på loftet till det gamla stallet och inte inne i det gamla slottet. De hade gjort en fin renovering med flera rum i samma byggnad. Dessutom såg vi att de höll på att renovera ytterligare 20 rum. Precis som de andra hotell som jag har sovit på fanns det inget rum nummer 13 utan vårt rum, som egentligen borde ha haft nummer 13, var svit nummer 14 istället. Vi sov i alla fall bra, men morgonen kom alldeles för fort. När vi vaknade så tittade vi ut och upptäckte att det hade varit kallt på natten. Naturligtvis inga minusgrader, men det var älvor som dansade på ängarna runt om slottet och dagg i gräset. Vi fick leta upp tröjor och munkjackor, något som vi inte har använt på hela resan. Det var en märklig känsla! Men det var skönt att ha på sig varma kläder i morgonkylan.

Slottsparken på morgonen.

Slottsparken på morgonen.

Frukostbuffén var superb. Vi fick croissanter, baguetter, ägg, gravad lax, cornflakes, varm choklad, pannkakor, salami, te, juice, etc. Det var så gott och vi åt så att vi blev fyrkantiga. Direkt efter frukosten gav vi oss iväg. Något som jag tyckte var synd, eftersom jag gärna hade stannat några dagar till. Det var vackra omgivningar och slottet skulle jag vilja undersöka mer. Dessutom var det skönt att prata svenska med personalen nu när vi i nästan två veckor har försökt med franska och urdålig italienska. Men även bra och roliga saker tar slut, vilket är tur för annars hade man aldrig hittat nya saker som man gillar.

Jag tror att jag har glömt att tala om var Chateau du Bois-Guy låg. Slottet ligger i samhället Parginé. Parigné är ett samhälle som ligger i departementet Ille-et-Vilaine i Bretagne, Frankrikes nordvästra hörn bredvid Normandie. De närmsta större städerna är Fougères och Rennes. Parigné är ett litet samhälle med 1326 invånvare (2010).

När vi gav oss iväg började vi bli en aning nervösa. Dieselnivån indikerade att vi var tvungna att tanka snart. Dock hittade vi ett tankeställe strax efter att vi kom ut på Autorouten igen. Det var en del trafik, men vi slapp i alla fall bilköer. Det märktes att vi körde på en del av vägen till Paris och jag tror att det var tur att vi hade bestämt oss för att inte åka dit. Istället vek vi av och tog oss mot Calais. Det gjorde att vi kom förbi öppna fält som olika fältslag från olika krig hade genomförts på. Med det förflyttade vi oss alltså från medeltiden till franska revolutionen och första samt andra världskriget. Intressant att se och försöka tänka sig in i alla dessa fruktansvärda krig. Det är så många människor som har stupat. Otäckt att tänka på, så jag började tänka på vikingar som hade bosatt sig här. Det var trevligare! Naturligtvis så hjälpte det till att det fanns bilder utplacerade längs med vägen med olika symboler för vikingar. Det var speciellt intressant när vi passerade Yvetot, döpt av vikingar från Ivetofta i Bromölla (Ivetofta kyrka är min mans dopkyrka).

Vägskylten till Ivetôt.

Vägskylten till Yvetôt.

Ivetofta i Sverige har alltså en fransk motsvarighet Yvetôt i Normandie och står troligen för Ifvars tofta som betyder i bebyggelsenamn ”enskild mark med hus”, eller ”äng; beteshage”. Namn med -tofta kom till under vikingatiden i samma betydelse som tomt. Ivetofta i Bromölla kommun hade vikingar som åkte till Normandie som bosatte sig där för att starta en koloni. Dessa vikingar assimilerades senare med de kristna bofasta och utmärkte sig inte speciellt efter det. De till exempel begravdes på samma sätt som fransmännen.

Vi körde på många motorvägar idag och en del var avgiftsfria och en del fick vi betala vägtull på. Ibland är det helt klart värt att betala en peng för vägarna med vägtullar är verkligen fina. Problemet är att när jag kör är det problematiskt. Automaterna som man ska ta en Ticket av eller betala till sitter på fel höjd eller för långt bort för mina armar. Visserligen är jag kort i rocken, men i alla fall. Idag är första gången som jag kände att det fungerade. Jag fick in snitsen på hur jag skulle göra. Naturligtvis kan det bero på att det var ett annat företag som hade hand om vägtullarna i norra Frankrike än i södra, men det var skönt att det äntligen inte var några problem.

Landsbygd i Normandie.

Landsbygd i Normandie.

Efter Bretagne körde vi igenom Normandie. Mycket vackert! Jag förstår att vikingarna ville bo här. Normandie ligger längs Frankrikes nordvästra kust mot engelska kanalen och är idag uppdelat i två regioner; Basse-Normandie och Haute-Normandie (Övre Normandie). I Normandie finns det många viktiga hamnar, bördig mark samt badstränder som drar turister. De största städerna är Caen, Le Havre samt Rouen.

Namnet på regionen kommer från nordmännen (nordmanderna) som befolkade området runt 900-talet. Nordmännen var vikingar och man är inte säker på om de härstammade från Norge, Skåne (som var danskt på den här tiden) eller Danmark. Deras vikingahövding var Rollo (Robert, Rollo eller Robert Piraten) greve av Rouen. Han levde mellan 855 – ca. 932 e.kr. Men vikingartågen började redan under 700-talet. Frankrike ville genom århundradena ha tillbaka Normandie och 1450, efter hundraårskrigets slut, blev Normadie franskt igen och har sedan dess tillhört Frankrike. Idag är Normandie mest känt för D-dagen (Operation Overlord), då de allierade den 6 juni 1944 gjorde den berömda landstigningen i Normandie. Återuppbyggnaden i departementet Calvados skedde delvis med svenskt bistånd i form av ”les suédoises”, trähus i byggsatser.

Vikingahövdingen Rollo brukar kopplas samman med Gånge-Rolf (Rolf av Möre) som enligt historien var så stor att han inte kunde rida på någon häst. Gånge-Rolf blev förklarad som fredlös av Harald Hårfager och lämnade sitt hemland. Med på färden följde Rollo. Deras öden gick senare åt skilda håll. Enligt andra forskare är Rollo och Gånge-Rolf samma person. Men trots intensiva efterforskningar har det inte gått att ta reda på hur det ligger till.

Rollo gjorde vikingaräder på Frankrikes nordvästra sida och han plundrade även Paris några gånger. Detta gjorde dåvarande Kungen av Frankrike, Karl den Enfaldige, rädd och för att slippa vikingarna gav han dem regionen runt Rouen vid Seineflodens mynning. När Rollo blev greve av Rouen lät han döpa sig till Robert och gifte sig med den franska kungens dotter Gisela samtidigt som han hade en älskarinna. Tillsammans med älskarinnan fick han sonen Vilhelm av Normandie eller mera folkligt Vilhelm Långsvärd (franska: Guillaume Longue-Épée).

Vilhelm av Normandie är i sin tur anfader till Vilhelm Erövraren, som var hans barnbarn barnbarns barn. Vilhelm Erövraren var den första Normandiska kungen som var kung i England. När Vilhelm Erövraren började ta makten i England var Normandie större än vad hertigdömet var från början. Rollos barn och barnbarn hade nämligen erövrat delar av Bretagne och när slaget vid Hastings, 1066, var Normandie ett stabilt hertigdöme. Efter slaget var Vilhelm Erövraren kung över Normandie och England.

Normandie och England delades upp mellan Vilhelm Erövrarens söner när han dog, Robert och Vilhelm II. De bråkade och Vilhelm II dog och Vilhelm Erövrarens yngsta son Henrik tog över Englands tron. Men nu tror jag vi lämnar det förgångna och återvänder till vårt Familjeäventyr istället.

Längs med vägen såg vi underbara platser i dag. Det var mycket slättmark och sedan återsåg vi havet, Atlanten, mest vid ”Pont de Normandie”. Det var en riktigt vacker bro och utsikten var hänförande. Tyvärr var det bilkö över bron, men det gjorde inget för vi kunde titta på utsikten under tiden och dessutom stod kön aldrig stilla helt.

Pont de Normandie

Pont de Normandie

Något annat som vi också såg längs med motorvägen var en mängd ”Mini Cooper” bilar. Jag tror att de hade haft en bilträff någonstans för de var verkligen många. Detsamma gäller även ”Lotus”. De var också en konvoj med bilar.

När vi kom in i Belgien förändrades samhällena och vägarna blev sämre. Inte mycket, men det fanns en märkbar förändring. Hela dagen har vi nästan bara kört på motorvägar och allting har gått bra, men när vi kom till Gent tog det tvärstopp. Vi fastnade i rusningstrafiken och dessutom var det vägarbete som gjorde att de vägar som vi skulle köra på var avstängda. Det var alltså inte lätt att hitta till min mans före detta kollega I:s hus. Dessutom var det cyklister överallt. De betedde sig som cyklisterna i Lund. De bara cyklade som att de ägde staden och brydde sig inte om bilar, bussar eller spårvagnar. Vägarna inne i Gent var inte heller lätta att köra på. De gick kors och tvärs och det var fullt av konstiga vinklar på alla vägarna. Hmm… Mitt första intryck av Gent var inte positivt.

Gent

Gent

Efter en timme lyckades vi hitta huset och träffade på I:s mamma. Hon var snäll och öppnade för oss, för I och hennes familj är på semester i Portugal. Det var ett litet radhus som låg på en väldigt lång gata. Men det bästa av allt är att bilen fick stå under en carport på baksidan. Nu blev alla fall min man lugn för bilens skull. När vi hade gått husesyn började vi fundera på vad vi skulle äta. Vi var nämligen vrålhungriga efter en dålig lunch på ett snabbmatställe.

Vi fick anvisningar till en mataffär, Colruyt, och jag kan säga att hade jag inte vetat om att det låg en affär där så hade jag aldrig hittat det. Det syntes nämligen inte utanpå vad det var för en affär. Det var en jätteaffär som såg ut som en lagerbutik. Allting fanns i storpack, men om man ville ha mera eller mindre av något var det bara att justera förpackningarna efter den mängd som man ville ha. Det kändes konstigt att bryta sönder för att dela till mindre förpackningar. Dock gjorde belgarna så och därför gjorde vi också så. När vi hade plockat ihop allting gick vi till kassan för att betala. Det innebar att kassörskan plockade om alla varorna till en annan kundvagn och scannade varorna. Därefter fick man gå till ett annat ställe och betala sina varor. Där fick vi problem! Affären tog varken MasterCard eller Visa, utan enbart kort kopplade till Maestro. Vi hade inte tillräckligt med kontanta medel med oss för allt som vi skulle handla. Vi har inte tänkt på det för det har alltid fungerat att betala med kort. Oj vad det kändes pinsamt! Men kassörskan sa bara att hon skulle ställa undan vagnen medan vi hämtade pengar i automaten runt hörnan. Vi fick då väldigt bråttom för affären skulle stänga om tjugo minuter. Tyvärr hittade vi ingen automat, eftersom den inte fanns kvar längre och tiden rann i från oss, så tio minuter innan stängning kom vi tillbaka. Där mötte vi en man som hade samma problem som vi, med nästan tre gånger så mycket i vagnen, och han sprang också iväg till automaten som inte fanns innan vi hann stoppa honom. Lösningen som vi fick göra var att plocka ut de viktigaste varorna och betala med de pengarna som vi hade. Det kändes konstigt och nöjda med vad vi fick med oss blev vi inte. Men det var bara att gilla läget och försöka lösa middagsproblemet.

Det var inte lätt! Jag kände det som att jag var med i ”Masterchef” och fick en kasse med råvaror för att sedan laga till en middag på det som finns i påsen. Det blev en annorlunda middag, men den blev god i alla fall. Vi fick med oss färsk lax, baguetter som bakades till i ugnen, bordsmargarin, melon och paprika. Vid det laget var vi alla hungriga så vi lät oss väl smaka. Under tiden som jag lagade maten åkte maken och Kronprinsen iväg och hämtade ut pengar i en automat, så att vi inte skulle stå utan kontanter i fall affärerna inte tog våra bankkort. Mätta och belåtna var det dags att söka upp en säng och sova några timmar. Imorgon ska vi inte åka 63 mil som vi gjorde idag utan det blir bara in till Brugge som vi kommer att bege oss. Dock ska vi undvika rusningstrafiken och vara noggranna med att kolla vilka kort affärerna tar innan vi handlar. Men det som hände idag har gett oss nya erfarenheter. Det ska blir intressant att se vad som kommer att hända imorgon.

Publicerat i Familjen, Historia, Reflektioner, Religion och traditioner, Semester | Märkt , , , , | 5 kommentarer

Dag 14 – 3 augusti 2014 söndag

Bonjour! Jag märker att franskan färgar av sig när man pratar. Troligen kommer jag att stoppa in några ”merci” eller ”très bien” när jag pratar i fortsättningen. Egentligen borde jag kunna mycket mer franska än vad jag kan, eftersom jag faktiskt har läst det i skolan för länge sedan. Dock har jag upptäckt att mer och mer kommer tillbaka nu när jag är här. Det hade varit intressant att se om jag stannade i några månader om jag sedan kunde förstå eller prata franska. Det får jag testa en annan gång! Jag tror i alla fall att familjen vill att jag ska följa med dem hem.

Under natten som gick så drömde jag naturligtvis om medeltiden. Omgivningen inspirerade mig verkligen till det. Naturligtvis var det tornerspel med pompa och ståt och jag var arg för jag som kvinna fick inte vara med i tävlingen. Men jag fick revanch! En riddare kunde inte vara med och då fick jag träda in och vara med i bågskyttetävlingen. Trots drömmar så sov vi mycket bra i det före detta klostret. Rummet var ljudisolerat och nyligen renoverat. Det var ett vackert rum som verkade ligga nästan i ett tornrum. Frukost fick vi i matsalen och av den lät vi oss väl smaka. Det var nybakade bullar och croissant med te, juice eller chokladmjölk. Därefter gick vi runt i det lilla samhället.

Bygatan utanför Notre-Dame de Verdelais.

Bygatan utanför Notre-Dame de Verdelais.

Vi tittade på kapellet, huvudgatan och en park som var mitt i mot Geraud de Graves Hostelliere. Det tråkiga var att Kronprinsen ramlade i en trappa och slog sig på knät. Konstigt att det kan blöda så mycket på ett ställe som egentligen är benigt. Tur att jag hade med mig lite plåster och sårtvätt i handväskan.

Byns affär på höger sida och rakt fram är trappan somorsakade blodvite.

Byns affär på höger sida och rakt fram är trappan somorsakade blodvite.

Därefter gick vi in i Hostellierets lilla butik. De sålde tvål, handkräm, sylt, radband, ikonbilder och ett eget vin, samt även vin från omgivande vingårdar.

Vinodlingar på sluttningarna runt Verdelais.

Vinodlingar på sluttningarna runt Verdelais.

Naturligtvis köpte vi några vinflaskor och personalen visade upp från vilka vinrankor det kom ifrån. Nu hoppas jag verkligen att det är ett gott vin. Barnen ville ha sylt, så det köpte vi också.

Klostret mot parkeringen.

Klostret mot parkeringen.

När vi körde ifrån Verdelais såg vi vilken vacker landsbygd som fanns runt omkring. Jag hoppas att det syns på fotografierna, som vi tog, hur vackert det var.

Landsbygden utanför Verdelais.

Landsbygden utanför Verdelais.

Sedan körde vi på! Motorvägen ledde oss snabbt vidare. Det var vägtullar och vackert landskap som susade förbi. Dock slapp vi bilköer idag. Men istället fick vi mängder av rondeller. Jag tror aldrig att jag har åkt igenom så många rondeller tidigare, fast jag måste erkänna att det löste nog många korsningars problem. Naturen här uppe i Normandie påminner väldigt mycket om naturen hemmavid. Det är bara så mycket större och mer av allting; lövskog, slättland, kullar, tallar, jordbrukslandskap, etc. I denna delen känns det som att det är inte lika mycket vingårdar utan mera boskap, solrosor och majs. Det är en bygd som är välmående. Hus, bilar och omgivningarna var välskötta och vittnade om pengar.

Maten åt vi på en vägkrog med fantastisk mat. Vilken skillnad mot vägkrogarna i Italien. Där var maten en konstig sörja av något som skulle föreställa mat. Men här var det snabbmat, men ändå inte. Dessutom var det gott med mycket att välja på. Direkt efter pausen körde vi sedan i ett svep. Idag tror jag att det var den kortaste körsträckan, 53 mil ungefär. Det gjorde att vi kom fram vid fem-tiden. Skönt när man kan vara på samma ställe på kvällen. Den här natten ska vi sova på ett slott, ”BG Chateau du Bois-Guy” strax utanför Parigné. Det är ett vackert gammalt slott som dock inte är lika gammalt som klostret föregående natt.

Infarten till

Infarten till Chateau du Bois-Guy.

Chateau du Bois-Guy är byggt på 1500-talet, men är inte omtalat förrän vid franska revolutionen. Då bodde general Aime Du Bois-Guy (den yngsta generalen som var med vid revolutionen) på slottet och la upp sin strategi. Slottet består av 18 hektar slottspark, med en liten sjö och en skog. Idag är det två ägare till Chateau du Bois-Guy, Michael Linhoff från Danmark (som pratar skandinaviska) och Mathias Hafell från Schweiz. De har drivit slottet som hotell sedan 2009.

Chateau du Bois-Guy

Chateau du Bois-Guy

Slottet är verkligen vackert och omgivningarna är mycket intressanta. Slottet ligger på landet, men relativt nära Normandie. Det är till exempel bara ca. en halvtimme med bil till ”Mont St. Michel”. Det är även lätt att ta sig till andra ställen med många sevärdheter som St. Malo, Fougères, Dinard, Rennes, Cancale eller Cap Frehal och Fort la Latte. När vi kom hit kändes det som att man var med i ”stjärnorna på slottet” eller något sådant. Det fanns en pampig framsida med en Rolls Royce framkörd. Två hundar tog emot oss, liksom några hästar, ankor, gäss och en katt. Barnen kände sig som hemma direkt och ville gå runt och titta överallt.

Slottsdammen

Slottsdammen

Dagen avslutade vi med att äta en trerätters middag här på slottet. Vi bytte om till lite finare kläder, även om vi fortfarande var klart sommarklädda, trots att det inte behövdes. Det kändes rätt och riktigt att göra det när man skulle äta i den fina slottsrestaurangen.

Baksidan av Chateau du Bois-Guy.

Baksidan av Chateau du Bois-Guy.

Maten som vi fick var en buffé. Den första rätten var kallskuret med sallad och ost. Därefter blev det fläskstek med ris, sås och lätt stekta grönsaker. Efterrätten bestod av en smarrig kladdig chokladtårta eller crépes (pannkakor med olika fyllningar) med kaffe eller te. Mums! Det var verkligen gott och speciellt Prinsessan tyckte om det. En av ägaren (han som pratade skandinaviska) tyckte att hon hade plockat till sig en speciell tallrik. Hon hade nämligen lagt för sig av efterrätten och sedan även en rejäl köttbit. Prinsessan och vi andra åt oss mätta och sedan var det dags för att gå och lägga sig. Det blir en lika tidig morgon imorgon. Då ska vi köra in i ytterligare ett land som vi inte har varit i tidigare, Belgien. Det ska också bli spännande, men det hade inte varit fel att stanna ytterligare en natt här på Chateaut. Jag undrar om det finns något slottsspöke på slottet?

Publicerat i Familjen, Historia, Reflektioner, Semester | Märkt , , , , , | 4 kommentarer

Dag 13 – 2 augusti 2014 lördag

Den här natten sov vi verkligen dåligt hela familjen. Nu efteråt ångrar jag att vi inte gjorde slag i saken och körde ännu tidigare än vad vi hade tänkt oss. Men det är lätt att vara efterklok. Jag ska snart berätta varför. Morgonen började kvart i fem med att vi steg upp och plockade ihop det sista av våra saker, åt en snabb frukost och sedan lastade vi bilen. Dessutom tömde vi diskmaskinen och knöt ihop och kastade soppåsarna. Därefter var vi färdiga för avfärd. Vi vinkade adjö av vårt lilla hus och sedan körde vi upp på Autoroute 8. Den första delen av resan gick bra och allting flöt på hur bra som helst, vi flyttade oss nästan halva totala reslängden innan klockan slagit frukost.

Vi stannade för en andra frukost runt nio strax utanför Marseille. Då hade vi hunnit bli hungriga och behövde sträcka på benen. Pausen blev ungefär en halvtimme och sedan gav vi oss ut på motorvägen igen. Vi kom inte långt förrän vi hamnade i köer. Det verkade som att nästan hela Frankrike hade fått semester och hade fått för sig att de skulle bila till Spanien, tillsammans med halva Nederländerna som var på väg norrut längs vår rutt. Dessutom var det även många italienska bilar som också var på väg söderut. Jag tror att vi var i bilkö i fyra timmar. Mitt i detta kaos var det dags att betala vägtull.

Bilkö vid en vägtull.

Bilkö vid en vägtull.

Där blev kaoset ännu värre, om nu det är möjligt. Folk körde på varandra, skrek, tutade åt höger och vänster samt försökte byta filer eller backade i kön. Ambulans, bärgningsbilar och poliser försökte komma emellan och vi såg några förare som bråkade med varandra genom att den ena inte körde fram så fort som bakomvarande tyckte att vederbörande skulle göra. Då tutade denna förare för fullt och den andra svarade genom att köra fram i snigelfart. I bilen efter dem satt det två nunnor som bara satt och skrattade åt alltihop. Jag undrar verkligen hur det gick sedan? De försvann ur mitt synfält, så jag vet inte hur det gick.

När vi kom upp på Autoroute 61 mot Toulouse lugnade trafiken ner sig och vi kunde äta vår medhavda lunch. Jag måste säga att jag är glad att vi inte skulle till Spanien med bil. Då hade vi troligen fortfarande suttit i kö. Men när vi körde vidare flöt trafiken som den skulle och vi hamnade inte i någon ny bilkö. Det var skönt tycker jag! Barnen lärde sig olika saker sa de av att sitta i en bilkö; Kronprinsen såg hur man inte skulle bete sig i en bilkö, Prinsen att man skulle bara tuta och köra och Prinsessan lärde sig att sova i bilen. Hon brukar ha svårt för det annars. Det går alltså att lära sig nya saker även genom att sitta fast i en bilkö.

Under körningen idag fick vi annars se att det var väldigt varierande natur i Frankrike. Det var en hel del som skilde sig från den natur som vi har vant oss vid under vår tid på Franska Rivieran. Helt plötsligt fanns det inga palmer och det var inte lika bergigt, utan bergen var mer mjuka kullar med slättmark. Vi fick se att marken var bördig i denna del av Frankrike; tomatodlingar, vingårdar, oliver samt blommande solrosor fanns överallt. Det var så vackert att se alla de olika fälten och i bakgrunden de mjuka kullarna.

Frankrikes natur runt Toulouse.

Frankrikes natur runt Toulouse.

Naturligtvis såg vi även bebyggelse på färden. Husen hade förändrats och även hur husen placerades i sin omgivning. I området vid Nice klamrade sig husen fast på bergen och var koncentrerade på toppen av ett berg. Här var de mera utspridda och även större. Byarna och städerna som vi såg från vägen var troligen byggda på medeltiden, med bebyggelse tätt tillsammans i en klunga väldigt nära en kyrka som låg högt upp. Det var roligt att se hur genomgående det var i de delar av Frankrike som vi har kört igenom. Vi såg även massor av slott och fästningar som fanns utspridda på landsbygden och många av dem har blivit vingårdar. Mycket vackert att se dem ligga på avstånd med sina tinnar och torn med de gröna vinrankorna runt omkring.

Vi kom inte fram förrän vid sju-tiden på kvällen på grund av alla köer. Dessutom fick vi köra en extra runda innan vi hittade platsen där vi skulle bo på natten.

Bygatan i Verdelais.

Bygatan i Verdelais.

Det var nämligen så att de koordinater som vi hade fått stämde inte, utan vi hamnade två kilometer från målet vid en gammal kyrka (St. Maurice). Undrar vad de gamla gubbarna som satt vid kyrkan tänkte om oss när vi körde runt den gamla kyrkan och sedan körde direkt. De kanske är vana vid konstiga turister som kör fel? För att hitta rätt använde vi oss av adressen istället och då hittade vi fram till ”Hostellerie Géraud de Graves”.

Skylten hängde precis vid ingången.

Skylten hängde precis vid ingången.

Det är ett hotell som är dedikerat till pilgrimer, men även andra människor får boka här. Innan det blev hotell 2012 har det en lång historia. Det byggdes av den Aquitinska riddaren Géraud de Graves 1112 när han återvände från det första korståget. Han byggde först kapellet för att hedra Jungfru Maria och levde här tills han dog 1159. ”Le Luc” skänktes till en eremitorder och det användas flitigt. Legenden säger att klostret blev omtalat för att en blind man blev botad i Verdelais 1185 och detta spred sig i trakten och vidare ut i Europa. Klostret byggdes om flera gånger och blev under tidigt 1600-tal hem för nunnor. Trots flera religionskrig (mellan katoliker och protestanter) och franska revolutionen lyckades klostret finnas kvar.

I hörnan var ingången och den var svår att hitta.

I hörnan var ingången och den var svår att hitta.

De historiska vingslagen tilltalar mig och när jag kom hem hittade jag följande fakta om Verdelais:

Verdelais är en kommun i departementet Gironde i regionen Aquitaine sydvästra Frankrike, med 904 invånare 2010. En gång i tiden var Aquitaine ett eget kungadöme och var då något större än dagens region. Under tidig medeltid hette Verdelais ”Luc” från latinets Lucus (= den heliga lunden). Troligen var lunden tillägnad att dyrka ljuset och det förekom ceremonier till den romerska gudinnan Lucina, en gudinna som hjälpte alla kvinnor som skulle föda barn. Namnet Luc användes fram till 1600-talet innan det ändrades till Viridis Lucas (= grön helig lund/skog). Skogen stod nämligen tät i det här området av Aquitaine och man ville behålla ”helig” i namnet på grund av de mirakel som klostret var omtalat för.  Nu finns det inte mycket skog här.

På 1000-talet byggdes det i Luc en kyrka till helgonets St. Maurice (Maurice Agaune) ära, martyr av Valais. Det var denna kyrka som vi först kom till. St. Maurice var en kristen egyptisk romersk soldat som led martyrdöden på 200-talet. Han blev beordrad att döda människor som hade konverterat till kristendomen norr om Alperna. Han vägrade och flera andra tillsammans med honom dödades i det som blev känt som ”massakern i Theban legionen”.

En korstågsriddare, Géraud des Graves riddare av Saint-Macaire (Gerald den allvarlige), kom till Luc 1099 och hade med sig en staty av Jungfru Maria och Jesusbarnet. Géraud des Graves hade lovat i det heliga landet att bygga en kyrka om han klarade sig genom hela korståget. När han kom till Luc kände han att här var den rätta platsen och i ett skogsbryn byggde riddaren upp en ny kyrkan som han kallade för ”Notre-Dame de Verdelais”.

Notre-Dame de Verdelais

Notre-Dame de Verdelais

Här levde han sedan som eremit fram till sin död 1159. När Géraud des Graves dog testamenterade han kyrkan till en klosterorder, Grandmontains, som byggde ett kloster bredvid kyrkan. Från 1189 började människor vallfärda till klostret för att det enligt munkarna hände mirakel i och vid kyrkan. Enligt munkarna blev till exempel en ung man botad från blindhet. Kyrkan och klostret blev populära och därför fick de bygga ut både kyrkan och klostret.

Religionskrigen i mitten av 1500-talet drabbade naturligtvis även Verdelais och kyrkan och klostret härjades och plundrades på sina skatter. Statyn av Jungfru Maria med Jesusbarnet försvann, men återfanns sedan av Isabelle de Foix-Castelbon, fru till Archambaud Grailly, nergrävd i jorden. Statyn placerades sedan i ett kapell och pilgrimer började komma till Luc igen.

I början av 1600-talet fick celestineorden ta över ansvaret för klostret och kyrkan av ärkebiskopen i Bordeaux. De byggde upp det till dess forna glans och klostret var verksamt fram till 1778 då påven Pius VI upplöste klostret. När franska revolutionen genomfördes drogs all egendom som klostret ägde till staten. 1821 blev klostret ett hem för pensionerade präster och i mitten av 1800-talet började människor vallfärda dit igen. 1921 blev kyrkan upphöjd till att bli en liten ”Basilique” under högtidliga former av kardinalen Andrieu. Under andra världkriget blev klostret ett hem åt spanska flyktingar. Därefter flyttade ett tunnbinderi in och fanns där under några år. Lokalerna tog sedemera över av vattentillverkaren Perrier som sålde det vidare så att det kunde restaureras och bli ett Hostellerie för pilgrimer och andra människor som vill sova i klostret. På toppen av kyrktornet placerades Géraud des Graves staty (den kan skymtas på bilden ovanför).

Klostret på baksidan.

Baksidan av klostret.

När vi hade packat in våra saker i vårt rum gick vi ut i Verdelais. Det är ett litet samhälle med inte så många människor. Vi letade efter något att äta, men det är inte lätt när det bara finns två resturanger; en bar eller en dyr fin resturang som troligen hade krävt att vi skulle ha klätt på oss våra numera lätt skrynkliga fin-kläder. Valet blev baren och vi blev inte besvikna. Deras meny passade egentligen inte till barn (de är inte överförtjusta i gåslever), men de var snälla och anpassade maten till dem. De fick hackebiff med hemgjorda pommes frites och vi vuxna åt entrécote med grönsaksspett och hemgjorda pommes frites. Det var gott! Visserligen kan det ha berott på att vi var hungriga, eftersom lunchen åts vid två-tiden och middagen blev inte förrän halv nio, men det var fin kvalitet på maten så tallrikarna lämnades i det närmaste renslickade.

Madonnastaty

Jungfru Maria med Jesusbarnet

Nu är vi i alla fall tillbaka på rummet och barnen och min man sover gott. Jag ska också krypa ner, men först ska jag ligga och drömma mig bort till medeltiden… Bonne nuit!

Publicerat i Familjen, Historia, Reflektioner, Religion och traditioner, Semester | Märkt , , , , , , , , | 3 kommentarer

Dag 12 – 1 augusti 2014 fredag

Vår sista dag i Cagnes-sur-Mer och tiden har gått fort den här veckan. Det har varit soliga lata dagar med avslappning, bad och att kunna göra vad vi har känt för. En härlig känsla som vittnar om semester. Visserligen började dagen inte så soligt idag. Det var lite soldis och slöjmoln framför solen när vi vaknade. Det gjorde att jag inte trodde att det skulle bli så varmt. Tji fick jag! Det blev 35 grader i skuggan. Värmen var tryckande och det kändes nästan som att det skulle bli åska. Det blev det inte, men jag tror att det regnade uppe i bergen. I alla fall såg det så ut härifrån.

Direkt efter frukosten gav vi oss iväg mot Cros de Cagnes (den steniga stranden). När vi körde längs med Boulevard Maréchal Juin och Boulevard Kennedy såg vi att det var marknadsdag idag. Det var stånd med frukter som såg otroligt goda ut, kläder, väskor med mera. Intressant att se att en gata som brukar vara full med bilar helt plötsligt var tom på bilar. Undrar var alla de bilarna hade parkerat nu? Det är sådant som jag tycker är intressant att fundera på.

Avkopplande stund på stranden.

Avkopplande stund på stranden.

När vi kom ner till stranden parkerade vi vid Hippodrome de la Côte d’Azur som vi brukar göra. Sedan gick vi ner till stranden och tittade på Medelhavet en sista gång. Barnen ville inte bada där idag för vågorna gick väldigt högt upp. Det gjorde att suget ut, underströmmarna, blev extra starkt. Vi satt istället och tittade på havet, båtarna, flygplanen och människorna på stranden istället. Naturligtvis passade vi på att leta upp några fina stenar. Barnen älskar stenar! Helst sådana som är lena, runda, kantiga eller konstiga. Kort sagt alla stenar! Vi hade nog kunnat ta med oss hela stranden om de fick bestämma. Det fick de inte. Det är begränsat vad man får plats med när man är på bilsemester.

Stenar i massor...

Stenar i massor…

Vi tröttnade så småningom på att sitta där, eftersom det var så varmt idag. Istället valde vi att gå längs med Promenade de l’Hippodrome och Promenade de la Plage (strandpromenaden).

Promenade de la Plage

Promenade de la Plage

Det var vackert och vi fick se saker som man inte hinner med när man kör bil längs med strandvägen. De hade till exempel satt upp en tavla med marina djur som fanns längs med kusten och vilken nytta de gjorde och hur man tog hand om dem för att se till att de fortsatte trivas längs kusten. Intressant! Men det var lite svårt att läsa texten, för den var på franska. Dock kunde vi tyda lite av det. Barnkammaren för bläckfiskar såg spännande ut.

informationstavlan om det marina livet i Medelhavet.

informationstavlan om det marina livet i Medelhavet.

Efter promenaden körde vi in till centrum. Där strosade vi runt och bland annat var vi inne i en vinbutik och ett bageri. Dessutom gick jag och Prinsen runt och försökte leta upp en souvenirmugg från Cagnes-sur-Mer. Tyvärr hittade vi ingen, utan vi får se om vi får tag på en när vi kör vidare i Frankrike. Jag hoppas det, för han blev så besviken. Synd att han inte kom på det när vi var i Nice under onsdagen. Där såg jag flera stycken.

Tillbaka i huset åt vi en sen lunch och sedan tillbringade vi eftermiddagen vid och i poolen. Ja, inte min stackars man förstås. Han har nämligen bränt sig i solen, trots faktor 30 solskydd. Idag kände han att han bäst passade i skuggan med solskydd 50. Jag tyckte så synd om honom för han låg och kved i sömnen under natten. Men nu ikväll sa han att det var bättre och han har i alla fall sluppit att få solfrossa. Det är jag tacksam för! Vi andra som har ett naturligt skyddande lager var vid poolen. Barnen har verkligen älskat att bada där! De skulle nog kunna vara där hela dagen om de hade fått. Vår lilla Prinsessa har utvecklats enormt under den här veckan. Nu vågar hon hoppa och dyka på djupt vatten och hon simmar som en fisk. De sista dagarna har vi även tränat ryggsim. Roligt när det går framåt. Pojkarna är också som fiskar och den här poolen var mer uppskattad än den i Torbole, eftersom den här höll 28 grader.

Vårt hus är det med gröna fönsterluckor.

Vårt hus är det med gröna fönsterluckor.

När vi kom upp från poolen var det dags att laga middag och sedan gjorde vi tråkiga saker. Vi började packa ihop allting inför avresan imorgon. Det gick fort i alla fall och nu tror jag att allting har kommit med. Det är egentligen konstigt att inte mer saker sprider ut sig och försvinner när man faktiskt är på en och samma plats i en vecka. Men barnen verkade ha koll på var de har lagt sina saker och jag hoppas att allting har kommit med.

Vid kvällsfikan pratade vi om vad som hade varit bäst här i Cagnes-sur-Mer och det de kom fram till var poolen, stränderna och utsikten med palmerna. Jag måste säga att det jag har gillat mest är det gamla och genuina som finns i de slingrande kvarteren. Man kan ana att det är en gammal plats och att människor har velat bo här i många årtusenden. Vi kan som exempel ta kullen som vi har bott på den senaste veckan. Den heter Les Mas du Haut-Cagnes och har fram till 1990 bestått av växthus med blomsterodlingar. Växthusen ägdes av familjen Morandi och de exporterade faktiskt en del av sina blommor till Sverige. Inom synhåll ligger ju också den gamla fästningen och byn Haut-de-Cagnes, som är mycket gammal. Intressant med all historia! Men det är nog inte så konstigt att jag tycker det eftersom jag bland annat arbetar som historialärare.

Nu är det alltså dags att avsluta etapp två och imorgon drar vi vidare på vårt stora Familjeäventyr. ”Partir, c’est mourir un peu” (Att lämna denna plats är som att dö en smula).

Au revoir, à bientôt!

Publicerat i Familjen, Reflektioner, Semester | Märkt , , , , , , | 1 kommentar

Dag 11 – 31 juli 2014 torsdag

Idag har det varit en av de vackraste dagarna här i Cagnes-sur-Mer. Det har varit strålande sol och klarblå himmel hela dagen och inte ett enda moln har syns till. Temperaturen låg på ca 31 grader och det tycker jag är skönt. Om det är så varmt hemma i Sverige är det en helt annan värme än här. Jag klarar värmen bättre i södra Europa, eftersom luften och luftfuktigheten är helt annorlunda. Värmen blir mer tryckande hemma. Här rör sig luften på ett helt annat sätt. Överhuvudtaget har vi haft bra väder under tiden som vi har varit här. Helt underbart! Visserligen har vi fått rapporter hemifrån om att det har varit tropisk värme, men det gör mig inte så mycket eftersom det känns lättare att vara iväg och ha semester än att vara hemma och ha semester. Hemma är det så mycket som behöver göras, medan här kan man inte göra så mycket annat än ha semester och njuta.

Apropå rapporter hemifrån så börjar det nog komma en del abstinensbesvär för min man. Vi har nämligen varit utan WiFi sedan i lördags morse och det kliar ttroligen i fingrarna. Själv tycker jag att det är rätt skönt att inte ständigt vara uppkopplad, utan vi har semester även från internet. Men visst blir man avskärmad! Jag har ingen aning om vad som händer i världen. Dessutom befinner vi oss i ett land där man inte förstår löpsedlarna, så de är inte heller till någon hjälp. Alla kanaler på vår TV är dessutom franska. Men istället kan vi njuta av nuet, vädret, stranden, bilar, båtar och så vidare.

Vi började dagen med en lugn morgon och en rejäl frukost, eftersom vi tänkte oss en dag på stranden. Vädret var som sagt på vår sida och vi lastade in oss i bilen för en färd till Antibes på ca 13 km. Antibes är från början en grekisk koloni och det märks i arkitekturen och i en del andra synliga symboler, så som exempelvis statyer. De 13 kilometerna tog oss ungefär 50 minuter att köra. Det var bilar, köer och trafiksignaler som ställde till det. Visserligen stod vi aldrig stilla helt, men fort gick det inte. Dock var det lätt att hitta till Antibes och en parkering nära Le Plage fick vi tag på. Antibes såg ut att vara en trevlig stad. Jag hann att se en hel del av centrum, eftersom vi körde igenom det. Efter idag kan jag förresten ärligt säga att nu börjar vi hitta bland dessa förvirrande vägar. Det känns skönt! Helst eftersom jag tidigare alltid har kunnat hitta överallt, men här ställde vägarna verkligen till det för mitt lokalsinne.

Antibes är en gammal stad med mycket historia i varje gatuhörn och ingår i departement Alpes-Maritimes samt regionen Provence-Alpes-Côte d’Azur. Närheten till den högteknologiska forsknings- och företagsbyn Sophia-Antipolis gör att Antibes är den mest snabbväxande staden på Franska Rivieran. 2010 var det ca. 75 553 invånare i staden. Det är även många kända människor som bor vissa delar av året och de räknas inte in som bofasta. Dessa människor bor i Cap d’Antibes som räknas som ett av världens mest exklusiva villaområden.

Antibes grundades av grekerna på 300-talet som en koloni och hette då Antipolis (= ”Istället ort/plats”, fri egen tolkning; ersättningsplats (för tidigare boplats)). Det grekiska namnet lever kvar i den närliggande högteknologiska forsknings- och företagsbyn Sophia-Antipolis. Antibes har en liten men gammaldags stadskärna där gatorna, gränderna och torgen är som en labyrint. Runt stadskärnan går det en medeltida ringmur som byggdes för att skydda invånarna mot erövrare och sjukdomsepidemier.

Den naturligt skyddade hamnen i Antibes byggdes ut och blev en viktig handelsplats under romarriket. Under tidens gång har Antibes tillhört olika folkslag; liguriska kelter, greker, romare, galler, etc. Slutligen var det Frankrike som tog makten i Antibes. Alla erövringar som gjordes av Antibes ledde till att delar av staden förstördes.

Under 1300-talet byggde ätten Grimaldi (hertigfamiljen i Monaco) ett slott i Antibes, Chateau Grimaldi. Slottet har genom århundradena varit bostad för olika franska kungar, stadshus samt dess nuvarande uppgift som Picasso Museum.

Runt mitten av 1900-talet började de rika människorna upptäcka Antibes och började bygga sina lyxvillor. Det här gjorde att Antibes hamn, som hade fallit i glömska, levde upp och är idag en av Europas största privathamnar, Port Vauban. Längst ut ligger lyxyachter som storleksmässigt utgör  de 100 största yachterna i världen.

Lyxyacht ute till havs.

Lyxyacht ute till havs.

Sandstranden i Antibes var inte så stor med tanke på alla människor som höll till där, men efter dagarna på den steniga stranden här i Cagnes-sur-Mer var det en trevlig omväxling med sand. Vi lyckades hitta en liten plätt som vi kunde slå oss ner på. Barnen doppade sig direkt och sedan byggde de sandslott och olika sorters försvarsbefästningar som var sammanbundna med vallgravar. Tyvärr hann havets vågor slå sönder deras bygge innan jag tog kort på det. Det såg i alla fall fint ut och det var flera människor som tittade på vad de byggde.

Plage de la Salis längs med Promenade Pierre Merli.

Plage de la Salis längs med Promenade Pierre Merli.

När vi hade varit där några timmar var det dags för lunchen som vi hade med oss. Den var liknande den som vi hade igår. Dock var det ett annat bröd och jag kan säga att det gjorde stor skillnad. Det finns nog inget som slår nybakat bröd. Det brödet vi hade idag var en dag gammalt. Barnen åt glatt i alla fall och pålägget gick åt. Det var lite roligt att familjen som var bredvid oss också var svenskar och när vi hade ätit gick de och köpte sig var sin baguette. Kanske var det vi som inspirerade, vem vet? Sedan var vi där en stund till och badade en gång till innan det var dags att ta oss tillbaka till huset igen. De fyra unga killar som vi lämnade plats åt på stranden var förresten danskar.

Le Plage

Le Plage

Trafiken var inte bättre på hemvägen, men trots det flöt det på smidigare. På vägen tillbaka tankade vi dessutom vår bil för dieseln var billigare i Antibes än i Cagnes-sur-Mer, ca 12 kr/l mot 13-14 kr/l. Bilen har den här veckan dragit mycket mer än när vi bilade runt. Nu drog vår silvriga pärla strax under litern. Troligen beroende på trafiken här och på hur vägarna är konstruerade över kullarna. Det blir mycket körning på första och andra växeln i de nästan lodräta backarna. Vår stackars bil har inte kunnat köra på 6:an på flera dagar, eller ens över treans växel. Idag var första gången på länge.

Tillbaka i huset gick vi ner till poolen och var där en stund innan det var dags att laga mat.

Palmen som står vid ingången till poolen.

Palmen som står vid ingången till poolen.

Det är verkligen en rolig utmaning att hitta på något att göra på färre råvaror än vad jag brukar använda hemma. Idag blev det en pastarätt med strimlat nötkött och gröna bönor. Det blev gott och barnen åt så att det stod ut genom öronen. Sedan blev vi trötta allihopa. Några läste en stund eller ritade fina teckningar. Därefter tränade vi karate, medan min man var ute och sprang. Det gick rätt hyfsat för mig, trots att jag försökte mig på en ny kata, Heian Shodan. Dock klarade jag inte av att göra shuto i rätt ställning idag. Det blir något som jag får träna på under hösten.

När träningen var klar spelade vi ”Fia med knuff”. Det var roligt! Jag ledde, men tyvärr hann vi inte spela klart eftersom klockan började bli mycket. Vi tog en kvällsfika och sedan var det dags för sängen. Nu sitter jag här på terrassen och myser. Det är en härlig ljummen kväll, men tyvärr tycker även myggen det. Egentligen borde man väl gå och lägga sig, fast det är så ljuvligt att sitta här och tänka igenom dagen. Tänker man dessutom lite framåt så är det faktiskt vår sista dag här imorgon. Det känns lite vemodigt, men samtidigt ska det bli roligt att röra på sig igen. De ställen som vi ska vidare till har varken min man eller jag varit på tidigare. Spännande! Men nu ska vi återgå till nuet och imorgon ska vi göra det som vi inte har hunnit tidigare i veckan och besöka de platser här i Cagnes-sur-Mer som vi vill se igen.

Ha det gott mina vänner så hörs vi imorgon.

Publicerat i Familjen, Historia, Reflektioner, Semester, Väder | Märkt , , , , , | 5 kommentarer

Dag 10 – 30 juli 2014 onsdag

Klockan ringde kvart i sex och det kändes verkligen tidigt, men vi var tvungna att vakna så tidigt för att få nyckeln och låsa efter våra reskamrater som idag åkte sin väg. Sedan kröp vi ner och sov en stund till. Barnen märkte ingenting utan sov gott hela tiden. När frukosten var avklarad satte vi oss i bilen och körde längs med strandpromenaden mot Nice (Promenade de la Plage i Cagnes-sur-Mer / Promenade des Anglais (efter engelsmannen som tog initiativ till att göra en strandpromenad) i Nice).

Promenade de la Plage

Promenade de la Plage

Det är så vackert att köra där med palmerna och Medelhavet i bakgrunden. Men min man kunde inte njuta av den vackra utsikten eftersom han försökte hänga med i trafiken. Det är en riktig utmaning, men om man bara lägger sig i den mittersta filen och håller koll åt höger, vänster, framåt och bakåt, helst samtidigt, så fungerar det! Vespor kan dyka upp precis överallt, helst mellan filerna, och gärna samtidigt som man själv försöker byta fil. Allting gick dock bra och vi kunde parkera bilen i ett parkeringshus nära operahuset i Nice.

Gamla stan i Nice

Gamla stan i Nice

Nice är den Franska Rivierans centrum. Det ligger i Frankrikes sydöstra hörn i regionen Provence-Alpes-Côte d’Azur, departement Alpes-Maritimes. Där finns Frankrikes tredje största flygplats som är byggd i flodmynningen Var ute i Medelhavet med hjälp av schaktmassor, Côte d’Azur International Airport. Nice har  348 721 invånare och hela storstadsområdet (Nice – Cannes) är invånarantalet 927 000 (2007).

Runt 350 f.kr. grundades Nice av grekiska upptäcktsresanden. De kallade staden för Nice efter den grekiska segergudinnan Nike. Grekerna var kvar i kolonin tills romarna tog över 154 f.kr. Romarna behöll sin makt över staden i många århundraden. De gjorde Nice till ett viktigt biskopssäte 300 e.kr. Romarnas makt bröts inte förrän under 900-talet e.kr. Makten togs över av grevarna i Provence och de behöll den fram till 1388 då Nice hamnade under hertigdömet Savojen. Nice erövrades 1543, 1691 och 1706 av Frankrike men återlämnades varje gång till Savojen efter fredsavtal. Men 1792 lämnades inte Nice tillbaka av Frankrike efter att ha belägrat staden, utan fram till 1814 tillhörde det Frankrike. Mellan 1814 – 1860 kom det att tillhöra kungariket Sardinien. Från och med 1860 förblev Nice franskt efter ett avtal som Napoleon III gjorde med Sardinien som ett led att få Italien att enas. Eftersom Nice har tillhört Italien i olika omgångar (landsgränsen utgjordes tidigare av floden Var) är italienskan utbredd och talas av många invånare. Den italienska påverkan märks även i gatunamn och restauranger. Dessutom är dialekten i Nice en blandning av franska, italienska samt provencalska. Det gör att den faktiskt räknas som ett eget språk.

Katedralen i Nice

Katedralen i Nice

Under förmiddagen flanerade vi runt i den gamla delen av Nice och såg mycket intressant och spännande saker; affärer, matställen, fontäner, underhållare, mimare, etc. Vi tittade även på katedralen, men tyvärr kom vi försent för de höll på att renovera den och hade därför bara öppet under begränsade tider. Den var i alla fall väldigt fin att se på från utsidan. Istället gick vi vidare till utkanten av centrum och gick upp för en vacker trappa som låg precis vid kyrkogården uppe på en kulle. Vilken utsikt vi fick se när vi kom upp! Det var en panoramabild över hela Nice med Medelhavet och flygplatsen Côte d’Azur på ena sidan och sedan kunde vi se centrum och alla de rikare kvarteren tillsammans med de inte så fashionabla områdena i Nice. Det var verkligen vackert och värt den mödosamma vandringen uppför. Jag kan säga att det kändes att det var 29 grader varmt när man hade vandrat halvvägs uppför kullen.

Utsikten vid trappan till Slottskullen, Rue Rosetti.

Utsikten vid trappan till Slottskullen, Rue Rosetti.

Colline du Chateâu – (Slottet Trevlig) Chateâu de Nice ligger uppe på det som kallas för slottskullen. Slottskullen består av kalksten som reser sig 93 meter över havet. Redan under 1100-talet nämns slottet och troligen byggdes slottet och den tillhörande katedralen långt tidigare och var från början enbart en fästning som skulle försvara Nices strategiska läge vid Medelhavet. Tyvärr förstördes Chateâut vid de olika belägringarna som Nice råkade ut för, men varje gång restaurerades det. Men belägringen 1705 resulterade i att Ludvig XIV beordrade att slottet skulle totalförstöras 1706. Det byggdes aldrig upp igen, utan låg i ruiner fram till 1830 då kung Karl Felix bestämde att det skulle anläggas en park med ett hisnande vattenfall. Denna park blev sedan omtalad, först och främst av Napoleon III som ansåg att det var det vackraste landskap som han hade sett. Idag kan man från slottskullen se en fantastisk utsikt över hela Nice.

Nice

Nice

Därefter gick vi tillbaka ner igen och köpte alldeles nybakat bröd på ett bageri. Sedan letade vi efter en affär som sålde någon form av pålägg. Det lyckades vi inte hitta, så vi körde tillbaka till Cagnes-sur-Mer istället och handlade där. När maten var inhandlad körde vi ner till vår steniga, men trevliga, lilla strand och åt lunch där. Det var otroligt gott och lunchen avslutades med ett dopp på nästan en timme i Medelhavet. Skönt! Jag skulle kunna trivas att stanna här lite längre. Det är nog bara trafiken som jag inte gillar. Men troligen hade jag vant mig med tiden.

Efter stunden på stranden åkte vi och handlade middagsmaten och mat till frukosten imorgon på Casino Supermarché. Vi kom hem vid fem-tiden och då var barnen varma igen och ville bada i poolen. Under tiden lagade jag färsbiffar till middag. När middagen var avklarad gick min man och pojkarna ut för att gå en runda. Det blev en rejäl runda på 5 km runt berget vi bor på, men de var besvikna när de kom hem för att det inte var längre som de hade gått. Dock syntes det att de var både trötta och varma när de kom hem. Medan de var ute så tvättade jag och Prinsessan upp några kläder. Det är något som jag tycker är vansinnigt tråkigt, men det är något som måste göras och helst när man är på semester i så många dagar. Synd att det inte fanns tvättmaskin i huset, fast jag ska inte klaga. Huset är utrustat med många finesser så som diskmaskin, micro, vattenkokare, kaffebryggare, etc.

Vi fick i alla fall de trötta barnen i säng och troligen drömmer de om Antibes. Det är nämligen dit vi ställer kosan imorgon.

Publicerat i Familjen, Historia, Reflektioner, Semester | Märkt , , , , , , , , | 2 kommentarer