Dag 13 – 2 augusti 2014 lördag

Den här natten sov vi verkligen dåligt hela familjen. Nu efteråt ångrar jag att vi inte gjorde slag i saken och körde ännu tidigare än vad vi hade tänkt oss. Men det är lätt att vara efterklok. Jag ska snart berätta varför. Morgonen började kvart i fem med att vi steg upp och plockade ihop det sista av våra saker, åt en snabb frukost och sedan lastade vi bilen. Dessutom tömde vi diskmaskinen och knöt ihop och kastade soppåsarna. Därefter var vi färdiga för avfärd. Vi vinkade adjö av vårt lilla hus och sedan körde vi upp på Autoroute 8. Den första delen av resan gick bra och allting flöt på hur bra som helst, vi flyttade oss nästan halva totala reslängden innan klockan slagit frukost.

Vi stannade för en andra frukost runt nio strax utanför Marseille. Då hade vi hunnit bli hungriga och behövde sträcka på benen. Pausen blev ungefär en halvtimme och sedan gav vi oss ut på motorvägen igen. Vi kom inte långt förrän vi hamnade i köer. Det verkade som att nästan hela Frankrike hade fått semester och hade fått för sig att de skulle bila till Spanien, tillsammans med halva Nederländerna som var på väg norrut längs vår rutt. Dessutom var det även många italienska bilar som också var på väg söderut. Jag tror att vi var i bilkö i fyra timmar. Mitt i detta kaos var det dags att betala vägtull.

Bilkö vid en vägtull.

Bilkö vid en vägtull.

Där blev kaoset ännu värre, om nu det är möjligt. Folk körde på varandra, skrek, tutade åt höger och vänster samt försökte byta filer eller backade i kön. Ambulans, bärgningsbilar och poliser försökte komma emellan och vi såg några förare som bråkade med varandra genom att den ena inte körde fram så fort som bakomvarande tyckte att vederbörande skulle göra. Då tutade denna förare för fullt och den andra svarade genom att köra fram i snigelfart. I bilen efter dem satt det två nunnor som bara satt och skrattade åt alltihop. Jag undrar verkligen hur det gick sedan? De försvann ur mitt synfält, så jag vet inte hur det gick.

När vi kom upp på Autoroute 61 mot Toulouse lugnade trafiken ner sig och vi kunde äta vår medhavda lunch. Jag måste säga att jag är glad att vi inte skulle till Spanien med bil. Då hade vi troligen fortfarande suttit i kö. Men när vi körde vidare flöt trafiken som den skulle och vi hamnade inte i någon ny bilkö. Det var skönt tycker jag! Barnen lärde sig olika saker sa de av att sitta i en bilkö; Kronprinsen såg hur man inte skulle bete sig i en bilkö, Prinsen att man skulle bara tuta och köra och Prinsessan lärde sig att sova i bilen. Hon brukar ha svårt för det annars. Det går alltså att lära sig nya saker även genom att sitta fast i en bilkö.

Under körningen idag fick vi annars se att det var väldigt varierande natur i Frankrike. Det var en hel del som skilde sig från den natur som vi har vant oss vid under vår tid på Franska Rivieran. Helt plötsligt fanns det inga palmer och det var inte lika bergigt, utan bergen var mer mjuka kullar med slättmark. Vi fick se att marken var bördig i denna del av Frankrike; tomatodlingar, vingårdar, oliver samt blommande solrosor fanns överallt. Det var så vackert att se alla de olika fälten och i bakgrunden de mjuka kullarna.

Frankrikes natur runt Toulouse.

Frankrikes natur runt Toulouse.

Naturligtvis såg vi även bebyggelse på färden. Husen hade förändrats och även hur husen placerades i sin omgivning. I området vid Nice klamrade sig husen fast på bergen och var koncentrerade på toppen av ett berg. Här var de mera utspridda och även större. Byarna och städerna som vi såg från vägen var troligen byggda på medeltiden, med bebyggelse tätt tillsammans i en klunga väldigt nära en kyrka som låg högt upp. Det var roligt att se hur genomgående det var i de delar av Frankrike som vi har kört igenom. Vi såg även massor av slott och fästningar som fanns utspridda på landsbygden och många av dem har blivit vingårdar. Mycket vackert att se dem ligga på avstånd med sina tinnar och torn med de gröna vinrankorna runt omkring.

Vi kom inte fram förrän vid sju-tiden på kvällen på grund av alla köer. Dessutom fick vi köra en extra runda innan vi hittade platsen där vi skulle bo på natten.

Bygatan i Verdelais.

Bygatan i Verdelais.

Det var nämligen så att de koordinater som vi hade fått stämde inte, utan vi hamnade två kilometer från målet vid en gammal kyrka (St. Maurice). Undrar vad de gamla gubbarna som satt vid kyrkan tänkte om oss när vi körde runt den gamla kyrkan och sedan körde direkt. De kanske är vana vid konstiga turister som kör fel? För att hitta rätt använde vi oss av adressen istället och då hittade vi fram till ”Hostellerie Géraud de Graves”.

Skylten hängde precis vid ingången.

Skylten hängde precis vid ingången.

Det är ett hotell som är dedikerat till pilgrimer, men även andra människor får boka här. Innan det blev hotell 2012 har det en lång historia. Det byggdes av den Aquitinska riddaren Géraud de Graves 1112 när han återvände från det första korståget. Han byggde först kapellet för att hedra Jungfru Maria och levde här tills han dog 1159. ”Le Luc” skänktes till en eremitorder och det användas flitigt. Legenden säger att klostret blev omtalat för att en blind man blev botad i Verdelais 1185 och detta spred sig i trakten och vidare ut i Europa. Klostret byggdes om flera gånger och blev under tidigt 1600-tal hem för nunnor. Trots flera religionskrig (mellan katoliker och protestanter) och franska revolutionen lyckades klostret finnas kvar.

I hörnan var ingången och den var svår att hitta.

I hörnan var ingången och den var svår att hitta.

De historiska vingslagen tilltalar mig och när jag kom hem hittade jag följande fakta om Verdelais:

Verdelais är en kommun i departementet Gironde i regionen Aquitaine sydvästra Frankrike, med 904 invånare 2010. En gång i tiden var Aquitaine ett eget kungadöme och var då något större än dagens region. Under tidig medeltid hette Verdelais ”Luc” från latinets Lucus (= den heliga lunden). Troligen var lunden tillägnad att dyrka ljuset och det förekom ceremonier till den romerska gudinnan Lucina, en gudinna som hjälpte alla kvinnor som skulle föda barn. Namnet Luc användes fram till 1600-talet innan det ändrades till Viridis Lucas (= grön helig lund/skog). Skogen stod nämligen tät i det här området av Aquitaine och man ville behålla ”helig” i namnet på grund av de mirakel som klostret var omtalat för.  Nu finns det inte mycket skog här.

På 1000-talet byggdes det i Luc en kyrka till helgonets St. Maurice (Maurice Agaune) ära, martyr av Valais. Det var denna kyrka som vi först kom till. St. Maurice var en kristen egyptisk romersk soldat som led martyrdöden på 200-talet. Han blev beordrad att döda människor som hade konverterat till kristendomen norr om Alperna. Han vägrade och flera andra tillsammans med honom dödades i det som blev känt som ”massakern i Theban legionen”.

En korstågsriddare, Géraud des Graves riddare av Saint-Macaire (Gerald den allvarlige), kom till Luc 1099 och hade med sig en staty av Jungfru Maria och Jesusbarnet. Géraud des Graves hade lovat i det heliga landet att bygga en kyrka om han klarade sig genom hela korståget. När han kom till Luc kände han att här var den rätta platsen och i ett skogsbryn byggde riddaren upp en ny kyrkan som han kallade för ”Notre-Dame de Verdelais”.

Notre-Dame de Verdelais

Notre-Dame de Verdelais

Här levde han sedan som eremit fram till sin död 1159. När Géraud des Graves dog testamenterade han kyrkan till en klosterorder, Grandmontains, som byggde ett kloster bredvid kyrkan. Från 1189 började människor vallfärda till klostret för att det enligt munkarna hände mirakel i och vid kyrkan. Enligt munkarna blev till exempel en ung man botad från blindhet. Kyrkan och klostret blev populära och därför fick de bygga ut både kyrkan och klostret.

Religionskrigen i mitten av 1500-talet drabbade naturligtvis även Verdelais och kyrkan och klostret härjades och plundrades på sina skatter. Statyn av Jungfru Maria med Jesusbarnet försvann, men återfanns sedan av Isabelle de Foix-Castelbon, fru till Archambaud Grailly, nergrävd i jorden. Statyn placerades sedan i ett kapell och pilgrimer började komma till Luc igen.

I början av 1600-talet fick celestineorden ta över ansvaret för klostret och kyrkan av ärkebiskopen i Bordeaux. De byggde upp det till dess forna glans och klostret var verksamt fram till 1778 då påven Pius VI upplöste klostret. När franska revolutionen genomfördes drogs all egendom som klostret ägde till staten. 1821 blev klostret ett hem för pensionerade präster och i mitten av 1800-talet började människor vallfärda dit igen. 1921 blev kyrkan upphöjd till att bli en liten ”Basilique” under högtidliga former av kardinalen Andrieu. Under andra världkriget blev klostret ett hem åt spanska flyktingar. Därefter flyttade ett tunnbinderi in och fanns där under några år. Lokalerna tog sedemera över av vattentillverkaren Perrier som sålde det vidare så att det kunde restaureras och bli ett Hostellerie för pilgrimer och andra människor som vill sova i klostret. På toppen av kyrktornet placerades Géraud des Graves staty (den kan skymtas på bilden ovanför).

Klostret på baksidan.

Baksidan av klostret.

När vi hade packat in våra saker i vårt rum gick vi ut i Verdelais. Det är ett litet samhälle med inte så många människor. Vi letade efter något att äta, men det är inte lätt när det bara finns två resturanger; en bar eller en dyr fin resturang som troligen hade krävt att vi skulle ha klätt på oss våra numera lätt skrynkliga fin-kläder. Valet blev baren och vi blev inte besvikna. Deras meny passade egentligen inte till barn (de är inte överförtjusta i gåslever), men de var snälla och anpassade maten till dem. De fick hackebiff med hemgjorda pommes frites och vi vuxna åt entrécote med grönsaksspett och hemgjorda pommes frites. Det var gott! Visserligen kan det ha berott på att vi var hungriga, eftersom lunchen åts vid två-tiden och middagen blev inte förrän halv nio, men det var fin kvalitet på maten så tallrikarna lämnades i det närmaste renslickade.

Madonnastaty

Jungfru Maria med Jesusbarnet

Nu är vi i alla fall tillbaka på rummet och barnen och min man sover gott. Jag ska också krypa ner, men först ska jag ligga och drömma mig bort till medeltiden… Bonne nuit!

Annonser
Det här inlägget postades i Familjen, Historia, Reflektioner, Religion och traditioner, Semester och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Dag 13 – 2 augusti 2014 lördag

  1. Anna-Maria skriver:

    Bra att ni överlevde dagen, trots alla problem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s