Dag 5 – 25 juli 2014 fredag

Äntligen vaknade vi upp till en dag med strålande sol och klarblå himmel! Dessutom kändes vindarna riktigt varma och utlovade kanonväder. Vädret har varit lite fram och tillbaka här i Torbole och troligen beror det på de höga bergen som omger platsen. Men idag blir det precis som vi har tänkt oss att det ska bli.

Vi började som vanligt med Hotel Caravels goda frukostbuffé. Prinsessan ville som vanligt bara äta pålägg och jag tror faktiskt att några småkakor slank ner också. Därefter satte vi oss i bilarna och begav oss ut på vägarna. Vi började med att köra tillbaka norrut, mot Nago, och sedan följde vi SS 12 hela vägen ner till Verona. På vägen såg vi massvis av fina vingårdar, men vi stannade inte vid någon utan sa att vi skulle försöka hitta någon på vägen tillbaka.

Vinstockar längs med vägen.

Vinstockar längs med vägen.

Verona är en gammal kulturstad och finns med på UNESCO:s världsarvslista. Staden ligger vackert vid floden Adige i Veneto-disktriktet alldeles öster om Gardasjöns sydöstra spets. Dess läge gjorde att Verona var en viktig knutpunkt för resande, eftersom den nord-sydliga vägen genom Alperna här korsar den öst-västliga vägen som går över Po-slätten i norra Italien.

Det är ingen som vet hur gammalt Verona är eller hur namnet har uppkommit, men forskare vet att det har bott människor i området sedan förhistorisk tid. Staden som växte fram togs sedan över av ett folkslag som kallas för etrusker och därefter tog romarna makten över denna viktiga stad. De anlade en viktig romersk militär besittning, som kallades för Colonia Augusta Verona, och precis som sedvanligt delades den gamla delen av Verona upp i fyra kvarter av två korsande huvudgator. De flesta av de romerska lämningarna kan dateras till 100-talet f.kr, till exempel; amfiteatern (Arena di Verona), bron över Adige (Ponte Scaligero) och den romerska teatern (Teatro Romano). Verona var en viktig del av det romerska riket och det märks bland annat på att tre antika vägar slutar i Verona; Via Claudia Augusta, Via Gallica och Via Postumia.

Verona

Verona

När vi kom till Verona körde vi runt lite innan vi hittade ett bra parkeringsställe, vid Arsenale. Det var ett fint ställe precis vid borgen som ligger vid floden som rinner igenom Verona (Adige). Intressant hur de hade byggt vallgraven som en del av floden och sedan se resterna av muren som fanns kvar.

Ponte Scaligero eller Ponte di Castel Vecchio – Är en befäst bro som byggdes i mitten av 1300-talet över floden Adige. Den förstördes vid olika tillfällen och byggdes upp igen. Sista gången  den förstördes var under andra världskriget av tyskarna och även en annan bro (Ponte della Pietra) som också går över floden blev förstörd. Men i början av 1950-talet byggdes broarna upp igen.

Ponte di Castel Vecchio

Ponte di Castel Vecchio

Vi promenerade därefter vidare mot Arenan, en gammal amfiteater som var väldigt välbevarad. Vi gick aldrig in, eftersom vi tyckte att det var onödigt dyrt. Dessutom hade det börjat bli väldigt varmt så här mitt på dagen (41 grader).

Arena di Verona – Arenan är elliptisk med yttre mått 152×125 meter (inre mått 75×44 meter). Amfiteatern är en av de största i Europa som finns kvar. Det är bara de i Rom och Capua som är större. Genom åren har arenan förstörts efterhand, bl.a. på grund av jordskalv 1117. Detta gör att det endast finns fyra valvbågar kvar, men de gör att det ändå går att se hur stor arenan var med en höjd över 30 meter. Idag används amfiteatern till opera- och balletföreställningar under juni-augusti. Den rymmer ca 20 000 åskådare.

Arena di Verona

Arena di Verona

Istället så strosade vi mot Julias och Romeos balkong som ligger mitt i staden. Visserligen vet jag att det inte är den rätta balkongen utan en som är byggd långt senare, men jag har alltid velat se den ändå. Helst nu när jag för några veckor sedan såg filmen ”Letters for Juliette”. Det var roligt! Dock var det en riktigt rejäl turistfälla. Men vet man bara om det så gör det inget.

Casa di Giuiletta (Julias hus) – Verona är även romantikens centrum, på grund av Shakespears välkända pjäs ”Romeo och Julia” som utspelas i Verona. Skådespelet är en tragisk kärlekshistoria som många i den västerländska kulturen känner till. Den handlar om två familjer, Montague (Romeo) och Capulet (Julia), vars ungdomar blir förälskade trots att familjerna är i fejd med varandra. Romeo skickas bort av sin familj för att strida och förhoppnings glömma Julia. Men så blir inte fallet och innan Romeo skickas iväg gifter sig paret i hemlighet. För att kunna träffas igen får Julia ett sömnpreparat som söver ner henne, så att hon ser död ut, av munken som vigde dem. Munken skickar bud efter Romeo och när Romeo kommer till klostret inser inte Romeo att Julia bara sover utan han tror att Julia är död och begår därför självmord och faller död ner bredvid Julia. Julia vaknar så småningom och ser sin Romeo död bredvid sig och i sin förtvivlan och sorg tar hon livet av sig. Många tror att dessa människor har funnits på riktigt och inte bara i Shakespears fantasi och många vallfärdar därför till Julias hus i Verona för att se den omtalade balkongen som Romeo, enligt pjäsen, sjöng serenader till Julia under. Casa di Giuiletta ägs av familjen dell Capello och många tycker att det är likt Julias efternamn Capulet. Det förstärker intrycket av att Romeo och Julia har funnits på riktigt. Huset är byggt under 1300-talet, men balkongen är mer nutida (i början av 1900-talet). Inne i huset finns det ett museum som visar hur husen i Verona såg ut under medeltiden och på bakgården finns det en staty av Julia. Enligt legenden ska det ge tur om man gnuggar hennes högra bröst. I tunneln till bakgården finns det brev och kärleksklotter från kärlekspar som önskar välgång i sin relation.

Casa di Giulietta

Casa di Giulietta

Direkt efter att vi hade sett balkongen gick vi och åt på torget strax bredvid på ”Ristorante Della Ragiantone”. Vi var alla trötta, hungriga och framför allt törstiga… Alla blev piggare av depåstoppet, som var det dyraste på hela resan hittills (75 kronor för en Coca Cola kändes lite över gränsen), men nu började vi känna av värmen och därför tog vi oss tillbaka till bilen efter maten. Där fick den andra familjen problem med att komma ut från parkeringen, på grund av att streckkoden på deras parkeringslapp hade smetat ut sig. Men det ordnade upp sig efter att min man och N hade tryckt på larmknappen på betalningsautomaten och pratat lite italienska, eller var det kanske engelska, med någon som kunde släppa ut N’s bil. Något försenade begav vi oss tillbaka till Torbole.

Den här gången åkte vi på väg SS 11 och det innebar att vi skulle följa kusten på Gardasjön nästan hela vägen upp igen. Men innan vi kom fram till Gardasjön hittade vi äntligen en vingård som vi besökte, Azienda Agricola Roccolo del Lago – Valpolicella (= ”Dalen med vinkällare”, som är känt för sina viner sedan 1100-talet. I dalen finns det sju kommuner; Pescantina, San Pietro in Cariano, Negrar, Marano, Fumane, Sant’Ambrogio och Sant’Anna d’Alfaedo).

Azienda Agricola Roccolo del Lago

Azienda Agricola Roccolo del Lago

Vi fick en vinprovning och samtidigt berättade ägaren om vingården och om hur deras vin framställdes. Det var verkligen intressant! Barnen fick vatten och kunde leka på deras lekgård om de ville under tiden. Alla var nöjda och belåtna efter en trevlig timme där. Därefter åkte vi vidare längs med Gardasjön. Medan vi åkte och tittade på denna vackra sjö så började det sjunka in att vi skulle lämna Italien för den här gången. Det känns lite vemodigt och samtidigt hoppas jag att nästa etapp på vårt familjeäventyr kommer att bli lika bra. Jag kommer att sakna Torbole, men samtidigt ska det bli spännande att se vad Frankrike har att bjuda på.

När vi kom tillbaka till Torbole så ville naturligtvis barnen bada. Dock inte i sjön utan i poolen på hotellet. Men det tog lite tid för när vi kom tillbaka till hotellet var naturligtvis de bra parkeringarna redan tagna, så vi fick pressa in oss på en annan parkering. Jag har en känsla av att min man blev lite orolig för vår stackars bil. Dessutom slutar inte historien där, men jag återkommer till bilen lite senare.

Efter badet gick vi ut och åt tillsammans på ”Ristorante Bella Vita Pizzeria”, den restaurang som vi gillade bäst. Det var lika gott den här gången och till och med Prinsessan åt upp allting på sin tallrik. Jag tror att hon blev lika förvånad som vi över det och det bästa av allt, tror jag, var att hon fick en glass till efterrätt. Direkt efter maten flanerade vi på strandpromenaden innan vi återvände till hotellrummet och började packa inför morgondagen och det är här som bilen dyker upp igen. När vi kom tillbaka hade personalen på hotellet parkerat om vår bil så nu stod den inklämd bakom en gigantisk Range Rover. Som tur var kom vi precis när de parkerat sin bil så efter att vi bett dem flytta sig en parkering bortåt kunde vi flytta på vår bil för att kunna packa ut och komma iväg imorgon bitti. Problemet blev: var skulle vi parkera? Vi fick parkera om den tre gånger och jag är inte säker på att min man tycker att bilen står tryggt där den står i natt heller. Säkert bättre där än inparkerad bakom jätte-Range Rovern, dock.

Men nu är det dags att lägga sig, fast först ska jag plocka fram några paket till vår Prins. Han fyller nämligen 10 år imorgon.

Annonser
Det här inlägget postades i Familjen, Historia, Reflektioner, Romantik, Semester och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Dag 5 – 25 juli 2014 fredag

  1. Anna-Maria skriver:

    Jävlar, vad dyr cola! Och grattis till prinsen på födelsedagen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s