Den tragiska baksidan

Något som jag har funderat mycket på den här sista dagen är att det känns så tragiskt att en del människor i dagens samhälle känner att de inte orkar att leva. I vår värld skall det finnas någon som kan fånga upp dessa människor. Tyvärr gör det inte det! Hur skall man komma åt den kärna som utgör det här problemet? Det verkar inte som att vi medmänniskor räcker till, eller är det så att en del människor är så försynta att de inte vill eller vågar säga något om hur dåligt de mår? Den fråga som människor i dessa människors närhet ställer sig är ”varför såg jag inte att hen mår så dåligt”? Deras skuldkänslor blir helt enorma och den tragiska händelsen kan bli ett verkligt dråpslag för de närmaste. Det jag kommer att skriva nu kanske en del av er kommer att reagera på men min åsikt är att det är en feg utväg. Den som begår självmord tycker jag egentligen är självisk och har inte tänkt på hur händelsen påverkar de efterlevande. Det är ingen rolig situation som de sätts i och de närmastes värld blir helt raserad. Samtidigt kan jag faktiskt förstå denna förtvivlan som gör att dessa människor inte ser någon annan utväg. Egentligen kan jag inte sätta mig till doms över dessa stackars människor, eftersom ingen kan sätta sig in i hur någon annan har det. Det ligger något i att man först måste gå en mil i någons skor innan man vet hur den människan har det.

Annonser
Det här inlägget postades i Reflektioner och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Den tragiska baksidan

  1. Sha skriver:

    It has been 18 years since Pushpa took her own life, after 18 years I still dont know why, I would probably never understand why.. the guilt I felt took years to subside. varför såg jag inte symptomer, varför jag och Pushpas kusin var inte mer uppmarksam om det hon sa, varför varför varför varför.. Jeremy took his life 12 years ago when he realised he was gay and felt that he wont be loved by his family. if only Jeremy knew his friends loved him unconditionally.. and that friends can be families too.

    I kinda learned a few things the past 18 years. The pain the suiciders felt was overwhelming, they did not want to burden their families or loved ones, they felt too alone and rejected. The suiciders want relief from their pain and just dont know how to cope and deal with it.

    sen kommer det nästa… taboo och stigma att prata om det. I den svenska samhället anser jag att folk skäms att prata om självmord. det förstår jag inte. hur ska familjen kunna få stöd om de skämmas?

    Mina tankar går till familjen och deras närmaste. *kram*

    • tavar skriver:

      Precis mina tankar!!! Det är så mycket hysch hysch runt detta ämne så att de anhöringa inte kan få utlopp för sin djupa sorg.

      Tack för din omtanke och jag lider med dig och det som du har gått igenom. Kram

  2. Vivi-Britt skriver:

    Håller med dig Martina. Det är så egoistiskt och samtidigt så oerhört tragiskt.

    • tavar skriver:

      Precis!! Det är så mycket tankar som snurrar runt. Som du kanske förstår så har vi nyligen drabbats av denna sorg igen. Jag kan säga att jag blev lika ledsen och arg denna gång.
      // Tina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s