Barns funderingar!

Det finns så många tankar hos barn, som är så härliga att ta del av. De fundera och tänker och sedan kommer det en liten fråga som visar vidden av funderingarna. Ofta går de länge och tänker innan de antingen vågar fråga eller veta hur de skall fråga. Detta märkte jag idag när vår Prins såg väldigt fundersam ut och till sist kom det: ”Mamma? Har du gått i en vanlig skola?” Jag blev helt ställd! Mitt svar blev att fråga honom vad han menar med det. Svaret som jag fick tillbaka var att han undrade om skolan var likadan då som nu och om jag alltid har pluggat genom datorn. Det fick igång mina tankar igen. Jag fick förklara för honom att med tiden har både skolan och alla tekniska hjälpmedel, som finns nu, förändrats. Många av dem fanns inte och att man skulle kunna prata trådlöst och alltid ha en liten telefon med sig var något som jag aldrig trodde skulle bli verklighet. Jag har alltid ansett att generationen före oss har sett en otrolig utveckling, men den som jag själv har upplevt är inte heller så dålig. Dock är det lite svårt att se det, eftersom vi lever mitt uppe i det.

Det är så skönt när barn kommer med sina frågor. Det gör att även mina tankar och minnet för arbeta och ibland kan man inte svara. Då tror jag att det är viktig att man är ärlig och säger att man inte kan svara, men att man ska försöka hitta svaret någonstans. Det kan t. ex. vara ett utmärkt tillfälle att tillsammans med barnet leta sig fram till svaret. Det har jag gjort några gånger och det fungerar fint. Både barnet/barnen och jag blir engagerade och vill veta mer och då har barnets tankar väckt hela familjen. Dessa små funderingar som är så viktiga för att barnen skall lära sig att förstå och växa till självständiga individer. Men visst finns det frågor som man inte vet om man vill svara på. Fast jag brukar försöka svara på alla frågorna, trots att jag ibland blir så innerligt trött på frågorna. Det svåra är när samma fråga upprepas flera gånger. Då tror jag att det är viktigt att verkligen fundera på varför frågan hela tiden ställs. Kan det vara så att barnet inte tycker att jag har svarat på frågan? Vill barnet bara retas och bråka med mig? Är det ett sätt att väcka uppmärksamhet? Jag tror att det i sådana lägen kan vara bra att stanna till och verkligen tänka efter på vad det är man ger för svar. Reflektera över både barnets fråga/frågor samt dina egna svar. Då finner du det rätta svaret.

Annonser
Det här inlägget postades i Familjen, Reflektioner och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s