Tänk, för sjutton år sedan…

… träffade jag min man på en biograf. Det är otroligt vad tiden har gått snabbt. Vi har delat många år med varandra och det har varit bra år. Visserligen har vi mött både bra och mindre bra saker, men tillsammans och sammantaget har vi haft många bra stunder. När vi träffades på biografen så kunde vi inte veta hur framtiden skulle se ut. Vi var bara i början av livet och allting kändes osäkert. Min man hade i och för sig fått ett arbete som projektanställd, men jag läste på högskola och visste inte riktigt vad jag skulle bli. Dock tror jag att det är bäst att börja från början…

Vi träffades alltså för sjutton år sedan på en biograf p. g. a. gemensamma vänner. Det var en torsdagskväll och jag var hemma hos mina föräldrar för att kurrera en förkylning. I vanliga fall bodde jag i närheten av det campus som jag läste på. Min vänner som hade varit ute och rest hade nyligen kommit hem från en resa och jag åkte för att hämta en parfym som de hade köpt åt mig. När jag var där tyckte min kompis A att jag skulle följa med dem på en bio – Påtaglig Fara. Jag hade ingenting annat för mig och tyckte väl att jag kunde väl hänga med och se filmen.

När vi kom dit visade sig att vi fick stå och vänta utanför, eftersom mina vänner skulle gå tillsammans med två kollegor som de hade. Vi väntade och väntade. Sedan när filmen nästan hade börjat kom de. Vi sprang in och satte oss på våra platser. Det jag tyckte var märkligt var att en av A och M kollegor satte sig bredvid mig. Därefter vet jag inte vad som hände i filmen. Min blivande man pratade sönder hela filmen och jag satt och retade mig på denna karl som aldrig kunde vara tyst (han har faktiskt bett om ursäkt för det). Han pratade konstant. Jag, A och M åkte sedan hem igen och jag glömde snabbt och effektivt bort denna man som hade gjort att jag missade filmen. Men som tur var glömde han inte bort mig. En annan rolig sak med den här händelsen är att vi hade andra gemensamma vänner som hade tänkt att sammanföra oss några dagar senare. Tänk som det kan bli…

TACK för att du inte gav upp! Jag kan berätta att han fick kämpa länge. Men efter några träffar insåg jag att han var mannen i mitt liv. Han har verkligen ställt upp för mig och varit ett stöd i motgångar. Tack för det och även ett stort tack för våra tre barn.

Annonser
Det här inlägget postades i Romantik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s