Workshop, vab, karate och scout

Igår hade vi workshop i presentationsteknik. Jag vet egentligen inte vad jag tycker om det. Det hade kunnat bli en kanondag, men nu blev det mest något avslaget. Visserligen var det intressant och vi fick utbyta idéer och tankar med varandra i gruppen, men jag vet inte om det var något genuint lärande. Jag tror att det hade varit bra om vi hade fått en riktig genomgång av de verktyg som finns att tillgå, så som; Prezi, Adobe Connect, jing, FreeMind, Athena, VUE, Google docs, Zotero, Mendeley samt Mind42. Då hade vi varit mera säkra på hur vi skulle gå tillväga. Nu fick vi länkarna till detta under dagen innan. Dessutom ville de att vi skulle läsa genom en text på några sidor. Det fick vi reda på i förra veckan, men sedan tycker jag att de var dåliga på att knyta an till denna text i sin korta introduktion före workshopen.

Den uppgift som vi skulle göra var att analysera en framsida på en tidning och sedan skulle vi använda oss av olika presentationstekniker för att presentera vad som framkom i gruppen. Analysen skulle kopplas till vetenskapliga teorier och vi skulle använda oss av begreppen; ethos, patos och logos. Den delen var mycket rolig. Det kan bero på att jag hamnade i en mycket trevlig grupp som använder humor för att lära sig något. Men det gäller för många i klassen. Det är ett glatt gäng som gärna hjälper varandra. Jag är glad för att få förmånen att tillhöra ett sådant gäng.

När vi sedan skulle redovisa vad vi hade resonerat om så var det bara vår grupp som använde en av de presentationstekniker som vi hade fått presenterade för oss. Vi försökte använda Prezi. Men tekniken var inte på vår sida. Det ville sig inte riktigt. Det gjorde att redovisningen inte blev riktigt som vi hade tänkt oss. Men det fungerade på våra egna datorer… Det var trist! Jag tror att hade det bara velat fungerar som det skulle, så är Prezi ett mycket bra verktyg att använda.

Efter workshopen skulle jag hämta Lillan. När jag kom dit till förskolan, så mötte hon mig med sin stora tjocka kofta på sig. Egentligen borde jag ha anat ugglor i mossen redan där, men det gjorde jag inte. Hon sa att hon tyckte att det var kallt på dagis idag. Jag brydde mig inte om det, utan jag fick på henne alla ytterkläderna och sedan körde vi hem. När vi kom hem fastnade hennes fingrar i vantarna. Då förstod jag att något var fel för hon började tjuta som en ångvissla. Det spelade ingen roll vad jag gjorde, utan det blev bara högre och högre. Då kände jag henne på pannan och hon var jättevarm. Det var bara att stoppa ner flickan i sängen och ta tempen på henne. Hon hade 38,9 grader. Hon somnade med en gång. Jag tror inte att hon märkte att pojkarna kom hem från fritids. Lillan sov sedan resterande delen av kvällen.

Pojkarna var iväg i vanlig ordning på karaten. Det gick tydligen mycket bra där och båda två fick beröm för att de kunde kata så bra. Min man kom hem och var så stolt. Det är roligt när man hör att de sköter sig bra. Det tråkiga som hände på karaten igår var att vår yngsta son fick en skalle på näsan. Naturligtvis resulterade det i näsblod. När han skulle gå och lägga sig i går kväll var näsan öm, men annars syntes det inget på den. Nu på morgonen var den fortfarande öm och den hade lätt för att börja blöda. Vi får se hur det går med den under dagen.

Idag är jag alltså hemma med sjukt barn. Jag kommer att plugga lite, men det blir nog mest mys med Lillan. Febern har inte givit med sig och hon vill inte äta något. Det är bara kall blåbärssoppa som slinker ner. Tur att det finns något som hon dricker. Jag hoppas att det här snart går över. Det är så tråkigt när de sitter ihopkurade i soffan och ser så ynkliga ut.

Ikväll är det dags för scout igen. Jag hoppas verkligen att alla scouterna kommer ikväll. Annars vet jag att det brukar försvinna några efter första gången. Jag tror att det kommer att bli roligt och gott ikväll. Vi ska baka scones, kärna smör och göra chokladbollar. Nu blev inlägget så långt så jag kommer att skriva recepten en annan dag istället.

Jag önskar er alla en bra tisdag…

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Workshop, vab, karate och scout

  1. Milou skriver:

    Jag håller med dig här – dagen hade kunnat bli så KUL, särskilt om vi hade varit större grupper än tre. I vår grupp försvann det en direkt, loggade ut och vi vet inte vad som hände, ifall det var internetstrul eller bara bristande intresse för uppgiften.
    Själva uppgiften i sig var kul, stimulerande och intressant – det var den pedagogiska miljön runtomkring som inte var lika upplyftande.
    Men det fina med vår kurs är att de flesta är så goa mot varandra, har en skön humor och vi har roligt. När vi inte bitchar. 😉

    Stackars lillsnörpan, inte kul att vara sjuk heller! Hoppas hon piggar på sig snabbt. För övrigt så är det där med träningsblåmärken vanligt även här – min sons pappa brukade säga att man har inte tränat kampsport om man inte har åtminstone ett nytt blåmärke efter varje träningstillfälle. =) ”Warwounds” som han kallar det. Man lär sig att klara av viss smärta och ändå fortsätta kämpa, det är en del av konsten sägs det. Och bra när man tävlar sen också, om man nu börjar tävla.

    Jag kan se vissa fördelar med det, att lära sig att fortsätta trots att det är motigt (gör ont) och inte ge upp i första taget. Där är kampsporten nog bra att ha med i bakgrunden.

    Ha en fin dag, Tina!
    Kram!

    • tavar skriver:

      Hej!

      Vi hade faktiskt en mycket rolig stund under workshopen. Det är verkligen tur att det är så många som vill vara hjälpsamma och jag måste säga att jag är stolt över att ha så mysiga medstudenter. Utan er hade jag aldrig orkat med den här utbildningen.

      Vår lilla prinsessa är fortfarande febrig kväll, men hon är klart mycket bättre. Det är aldrig roligt när man ser dem sitta och inte vilja någonting. Men hon avslutade kvällen med att säga att imorgon skulle hon vara bättre. Jag hoppas verkligen att det blir så. Tyvärr känner jag mig själv lite krasslig, men jag har inte tid att vara sjuk nu. Det tar vi och hoppar över…

      Visst är det bra att barnen får lära sig att fortsätta, trots att det gör ont. Vår yngsta son var mycket stolt över sin tillstukade näsa. Jag tror att han kände sig speciell och lite stolt över att han minsann också var tuff. Jag tycker att det är bra att deras självkänsla kan växa av en sådan sak.

      Jag önskar dig en god natt och att din onsdag blir bättre än vad tisdagen var. Jag tänker mycket på både dig och din hund…

      Kram

      Tina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s