Livet går vidare

Torsdagen kändes som den var mycket lång. Jag vet inte varför hela denna veckan har känts dryg? Men det har den gjort. Jag var i årskurs fem och jobbade. Det var i och för sig roligt. Fast det märks att de börjar bli trötta, hösttrötta. Men december månad brukar faktiskt liva upp de flesta barn. Jag hoppas att det stämmer den här gången också. Annars kommer det att bli drygt för deras lärare. Det är mycket som stör dem. Barnen retar sig på varandra och de hänger upp sig på smådetaljer. Hm, undrar vad man skall göra åt det? Om det är någon som har några idéer, så skriv gärna en kommentar.

Torsdagen var annars en lugn mellandag. Min mans farmor fyllde år, men hon ville inte fira det i år. Jag tror att det beror på att hon inte känner sig så frisk. Det är helt naturligt, eftersom hon blev 87 år den här gången. Men det är något som vi inte får säga högt. Vi grattade genom att ringa och prata med henne. Det verkade som att det blev uppskattat.

Fredagen var en stressig dag. Pojkarna skulle ha med sig skridskoutrustning och liten fika. Det var verkligen tur att vi redan på torsdagen hade plockat ihop alla attiraljer. Men det blev stressigt ändå. Vi hade tidigare provat och inhandlat nya skridskor till den stora pojken och mellankillen kunde fortfarande ha sina. Plånboken tyckte att det var bra. Det är konstigt att det är så många saker som behövs bara för en timmes skridskoåkning. Men det gick bra och de kom iväg.

Jag arbetade i klass fem igen och sedan var det datorknackning så att jag fick skrivkramp. Det verkar fungera så med mitt skrivande att jag måste ha en viss press på mig för att det skall bli gjort. Annars skriver jag bara en mening här och känner ingen inspiration överhuvudtaget. Jag hoppas verkligen att det kommer att hålla sig. Helst nu när motivationen ibland tryter. Jag tror egentligen att jag börjar bli ”novemberhängig”. Det brukar gå över relativt snabbt. Det är tur att jag har fått så fin kontakt med en del av mina klasskamrater. De är verkligen till god hjälp när det känns motigt. TACK! Ni har hjälpt mig mycket. Jag säger det nu, eftersom jag brukar glömma att säga det direkt till er.

Familjemyset på kvällen var mysigt. Barnen spelade TV-spel och sedan gjorde vi en äppelpaj. Mums! Sedan när barnen hade lagt sig var jag så trött att jag nästan sov i soffan, trots att jag egentligen skulle ha passat på att skriva lite om mentorskap. När klockan hade passerat tio på kvällen så blev jag och min man uppskrämda. Det var någon som knackade på ytterdörren. Vi blev genast oroliga, men troligtvis var det någon som bara ville busa. När min man tittade ut genom fönstret var det ingen där. Jag kan ärligt säga att jag sov lite oroligt på natten. Det är egentligen inte så mycket som behövs för att störa nattsömnen.

Av förklarliga skäl var både min man och jag trötta på lördagen. Det var skönt att barnen sov länge och sedan tog vi alla lång tid på oss att äta frukost. Det är verkligen härligt när vi inte har någon stress vid matbordet. När alla morgonbestyr var klara var det dags för en villavisning. Vi kände att detta var intressant. Troligtvis skall vi nog begära en visning till. Sedan får vi se hur det blir.

Resterande delen av lördagen skrev jag om mentorer och barnen och mannen gjorde det de brukar göra. Mot kvällningen till tittade vi på Harry Potter – De vises sten. Det var riktigt mysigt. Vi till och med åt inne vid TVn. Det händer verkligen inte ofta. Jag tror att barnen gillade det också. Vi hade nudlar och biffgryta. Till efterrätt blev det kladdkaka, för det hade Lillan bestämt. Tyvärr ville hon inte ha när det väl kom fram på bordet. Men vi andra tyckte att det var gott.

Söndagen var lika regning som de andra dagarna. Den började lugnt, men sedan mådde lillflickan inte bra. Hon kräktes uppe på sitt rum, tack vare att min man var så snabb att bära henne dit från matbordet. Han uppfattade mycket fortare än jag vad som var på gång. Det är konstigt att man aldrig kan planera något. Vi hade bestämt att vi skulle iväg och åka skridsko hela familjen. Det blev så att jag och sjuklingen fick stanna hemma. Pojkarna åkte iväg själva. Vår yngsta son kom hem och muttrade att han aldrig skulle åka skridsko mer. Jag tror att det hela handlade om att han trillade och slog sig hårt i ryggen. Men när det har fått lägga sig lite, så tror jag att det går att lura med honom. Egentligen tycker han att det är roligt att åka skridskor. Jag och Lillan fick titta lite på film och sortera tvätt.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Livet går vidare

  1. Staffan skriver:

    Hej,
    Den här bloggen har jag inte läst innan! Du är aktiv på nätet Tina. Kul! 🙂

    Ha en skön söndag!

    //Staffan – som också kollade på Harry Potter – de vises sten igår

    • tavar skriver:

      Hej Staffan!
      Vad roligt när det dyker upp nya läsare. Det gillar jag. Helst när de talar om det. 😉 Jag har faktiskt inte bloggat speciellt mycket, men jag har hållit på sedan början av juni.
      Jag önskar dig också en trevlig söndag!
      // Tina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s