Den äldsta sonen är 9 år idag!

Vilka minnen som väcks idag. För 9 år sen hade jag förskräckliga plågor och jag ville bara att barnet skulle komma ut. Det var en svår förlossning, som varade i 58 timmar. Men det beror nog på att jag fick s.k. ”pinvärkar”. Det är värkar som egentligen inte leder till något. Kroppens muskler arbetar och arbetar, men det händer inget. När jag blev inskriven, på förlossningen, var jag så dum så att jag valde epidural, som smärtlindring. Det gjorde att allt värkarbete avstannade. Barnmorskan fick ge värkstimulerande medel. Oj, oj, vad jobbigt det var. Dessutom var detta det första barnet och varken jag eller min man visste hur en förlossning kan gå till.

Efter många timmar kallade barnmorskan på överläkaren. Hon tyckte nämligen inte om att hjärtljuden blev svagare hos barnet. Överläkaren ansåg att vi behövde få ut barnet, så snart som möjligt. Jag var då öppen ca. 9 cm och eftersom barnet själv inte ville komma ut, så skulle överläkaren använda sugklocka. Det gick inte! Bebisen hade för mycket hår på huvudet. Då fick barnmorskorna plocka fram en äldre modell, eftersom de hade lättare för att fästa. Men det gick inte heller. Vid det här laget var jag inte speciellt medveten om vad som hände runt omkring mig, men min man har berättat om kaoset och oron som han kände när det inte verkade som personalen visste vad de skulle göra. Överläkaren bestämde sig för att en tång skulle användas. En febril verksamhet startade, eftersom barnmorskorna och undersköterskorna som var där inte visste hur en sådan såg ut. Efter mycket om och men, så hittade de något som de visade för överläkaren. ”Är det en sådan här du menar?”, frågade de. Jag kan säga att det inte kändes speciellt bra, när inte de var säkra. I denna situation kände jag mig väldigt liten och utsatt och jag kan säga att en sådan fråga inte gjorde mig lugnare.

När barnets huvud hade kommit ut, blev alla barnmorskor och överläkaren förskräckta. Det såg ut som att navelsträngen låg runt halsen på barnet. Överläkaren försökte lyfta navelsträngen över huvudet på barnet, men det gick inte. Det berodde på att bebisen låg och höll i navelsträngen med händerna och hade den i munnen. Till sist gick allting bra. Vår förstfödda hade anlänt! Klockan 22:37 hade vi blivit föräldrar till en gosse. Det var en konstig känsla. Helt plötsligt var vi tre i familjen och jag kan säga att ingenting blev sig likt. Fokuset blev på det här lilla knytet. Allting vi gjorde var för att han skulle ha det bra.

När vi kom hem från BB, så kändes det som om jag gick runt i en dvala. Det var så overkligt. Den här lilla bebisen var vår och han skulle stanna här hos oss för alltid. Det var en mäktig känsla. Men samtidigt var det lite skrämmande. Varken min man eller jag var speciellt vana vid bebisar. Naturligtvis hade vi träffat småbarn innan, men nu var det vi som hade ansvaret.

De här nio åren har lärt oss mycket. Men vi är inte fullärda. Denna händelse avskräckte oss inte. Vi skaffade faktiskt två barn till och det är verkligen tur att barnen utbildar oss vidare. De hjälper oss att utvecklas och lär oss att förändras. Utbildningen som jag läser på högskolan hade kallat det för det livslånga lärandet. Människans lärande är en dynamisk process som ständigt pågår. Det märks verkligen!

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Den äldsta sonen är 9 år idag!

  1. Ping: Vår förstfödde ankom för tio år sedan | Tinas Blog

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s